Lagom är så himla bra.

Det är ju så enkelt som att om man utgår från att allt är lagom så blir man inte så besviken om något inte blir som man tänkt sig. Man blir inte heller lidande när något som man varit exalterad över tar slut. Lev lagom – lev lycklig.

Några händelser från den gångna veckan:

-          Allsång med Svenska Kören på ett litet värdshus där jag, tillsammans med en svensk- tysk publik med en medelålder på 60-65, tar ton i Evert Taubes - och andra mer eller mindre kända låtskrivares - visor. Lagom söndagsaktivitet.

-          Tisdags- och onsdagsrep på kvällstid till extranummer till slutföreställningarna i juni. Onsdagen spenderades på skolan från 07.40 – 20.40. Helt lagom schema och med en lagom mörbultad kropp (både inuti och utanpå) som resultat.

-          Anatomiklass utomhus i eftermiddagssolen och hemcyklande efter skolan i shorts, utan jacka och med blött hår utan att det är kallt. Lagom vårväder.

-          Veckohandling där ryggsäcken på ryggen och kassarna jag bär i vardera handen ger mig andnöd av sin tyngd. Lagom mycket mat. 

Livets gåtor.

Varför finns inte fler katter? Och varför bor inte jag i samma land som  den bästa katten i hela orkestern? Upplys mig och befria mig från mitt grubblande.
  <3<3<3<3<3<3<3<3

Nu du lilla videung!

Nu får du inte sova längre, för nu är vintern slut. Vår var den någon som sa och visst är det så och det är alldeles förträffligt. Men idag regnar det. Jättemycket. Det regnar som om det var tvunget att regna ikapp med något. Något annat som också regnar jättemycket. Men vi vet alla att det är ett skralt försök till att vara något det inte är. Ett får vi vargaskinn är vad vi ser av staden München idag. För egentligen är det ju jättevårigt: solig sol, varmt och lite kläder, kvittrande fåglar, blommande blommor, luriga knoppar, mysande myror och så vidare. Inte för att jag har någonting emot att det regnar, ingenting alls faktiskt. Tvärtom var har det varit ganska trevlig de stunder jag har varit ute idag och när man är inne märker man ju ändå ingen skillnad. Förutom att det blir lite mysigare. Och när det riktiga vädret kommer tillbaka blir det ännu trevligare.

Nu har jag bott i Tyskland i över ett halvår, ett häpnadsväckande konstigt och framförallt väldigt otippat faktum då jag ännu inte riktigt förstår min placering på världskartan. Men det kanske inte är någon idé att försöka göra det heller utan bara låta allt rulla på, som det hittills gjort, så får vi se vad som sker härnäst. Hittills har det ju gått rätt hyfsat. Jag är rätt nöjd med livet just nu, det är så trevligt så jag kan bara komma på en som kan symbolisera trevnaden jag upplever:

Det här

är glada gossar. Och visst känner man att en sådan där vardagsglad känsla drar över en när man har förenat borste och kräm med mun och bara känner att man är så REN. 

Men alltså... det är faktiskt inte så himla lätt, det där med att borsta tänderna. För att vara ärlig är jag ganska dålig på det, får ofta inte få in rätta knycket, liksom. Förutom när jag ligger på golvet och borstar, då träder jag in i ett slags tandborstningsmantra och blir tandborstens mästare. Men annars är det så svårt för jag kommer alltid på tusen saker att göra samtidigt, som jag absolut inte kan vänta med i två minuter, och då måste jag använda båda händerna till det för annars funkar inte koordinationen ordentligt. Först tänker jag att det går ju bra om jag gör en sak lite snabbt och smidigt sådär, men det går lätt överstyr och sen sitter jag där med jobbigt tandkrämssaliv i munnen, utan något skum kvar, vilket resulterar i att jag få gå och borsta om på nytt.

Lycka är att få ett brev.

"Det finns ingenting annat här på jorden som rör sig snabbare än dessa budbärare…” / "Ingenting kan hejda dessa ridande budbärare; de tillryggalägger sina dagsetapper utan hänsyn till snö eller regn, hetta eller nattmörker."

Ord sagda om det antika postsystemet av Herodotos, en grekisk historieskrivare från samma era. Även om vi idag kan konstatera att det faktiskt finns snabbare fenomen på vår jord än postväsendet kvarstår det faktum att det är en mästerlig företeelse. Dator och mail i all ära, men per post blir ju allt så mycket roligare! 

Idag stod jag som hänförd mottagare av två objekt av denna sorti min hand och min lycka ledde till en språngmarsch uppför de 80 trappsteg som leder till min dörr. Så snart jag tillagat mitt eftermiddagsmål för att dels stilla min hunger, dels fira detta speciella tillfälle, satte jag mig tillrätta och var redo att riva förseglingen av i de två kuverten och blotta deras hemligheter. Jag var redo att låta innanmätet möta en ny dager. Redo att välkomna och omfamna det som skulle träda in i en ny värld, ett nytt land.

Tack underbara avsändare!

En grannes skyldighet

är att bjuda på fika. Igår bjöd jag på semlor, detta var vad jag fick tillbaka:

Tack och bock.

En uppstoppad räv.

Förmiddagen var dassig och grå och trist. Som bot på detta att ägna morgonen åt att steka pannkakor som jag sedan njöt av att äta till frukost med färsk, egengjord jordgubbssylt till. Vid lunch hade vädret hunnit slå om till strålande vårväder och i takt med att molntäcket försvann började folk även krypa ur sina lyor för att suga i sig mesta möjliga mängd sol och vårluft medan de har chansen. Så även jag.

Jag tog en promenad till Olympiapark för att se vad lördagsmarknaden hade att erbjuda i form av diverse pinaler till min lägenhet. Efter min runda bland konstiga, mindre konstiga, användbara och helt värdelösa saker återvände jag hem med en potatisskalare, en teburk, en kopp och två rullar memolappar i tejpform som allt blivit mitt för ca 15 riksdaler. Räven fick vänta.

Nu är det kväll och jag har lagat mat och bakat semlor från scratch. Det är ju faktiskt fettisdagen på tisdag och det krävs förberedelser. Maten är äten och nu ska jag smaka på semlorna, hej och hå!

Var är min turkrona?

Min månatliga elräkning har hittills legat på härliga 45€, en summa som för mig har varit helt och totalt oförståelig och orimlig då jag slösar ungefär lika mycket el som Farbror Joakim slösar pengar. Ändå dimper brevet med betalsedeln på denna oföränderliga summa ner i mitt postfack varje månad. Idag insåg jag dessutom att fem av dessa 45€ inte ens ingår i elräkningen utan är en påminnelseavgift då jag tydligen ska ha betalat räkningen innan jag får detta brev varje månad. Varsågod tyska staten: här får ni lite extra pengar, om det skulle tryta. Efter framsteget att ha kommit underfund med detta bestämde jag mig att fortsätta på samma spår och ringde därför upp elbolaget för at fråga varför i hela friden min räkning är lika hög som en giraff som har misstagit sin vanliga föda för khat. Det gick inte så lätt som de borde ha gått.

Första gången jag ringde tog det ungefär fem minuter och tre personer för att få fram att det inte alls var kundservicen på elbolaget jag hade ringt till. Andra gången kom jag rätt men fick vara så god att vänta en timme och ringa igen eftersom ingen i närheten kunde prata engelska. En timma senare och på mitt tredje försök fick jag prata men någon som fick läget att se lite klarare ut, men utan att ge mig något konkret svar; jag ombads kolla några siffror först och återkomma. Sagt och gjort och fem minuter senare ringde jag upp igen för att, när jag kommit fram till växeln och efter att återigen tvingats lyssna till den fantastiskt dåliga musik som spelades i luren under väntetiden, bli klickad. Femte gången gillt, är det inte så man säger? Den här gången fick jag prata men någon som pratade tillräckligt bra engelska för att jag skulle förstå, men tillräckligt dålig för att det skulle ta lika lång tid som pengar jag hade på mobilen. Jag hade haft nästan 15€ att ringa för. Nu hade jag 10 cent.

Det jag fick ut av processen var att jag ju faktiskt inte alls gör av med 40€ el i månaden, utan ungefärliga 13€. En liten reducering av räkningen var på sin plats.

Torsdagen

till ära hade jag förberett en slående specialhandelslista med speciallivsmedel för mina planerade specialtillagning av specialmat och specialbakverk. Jag var riktigt taggad för min matvaruaffärsrunda som skulle innefatta minst tre olika butiker. Första anhalt gick bra och då jag mellanlandade i lägenheten för att avlasta mig varorna för att göra plats åt kommande inköp passade jag på att plinga på hos grannen för att be om mentalt stöd på mitt fortsatta uppdrag. Så bar det iväg igen och nästa hållplats låg en bra bit bort, men med min trogne väpnare vid min sida skulle ju det här gå smidigt och snabbt, tänkte jag eftersom de två efterkommande butikerna låg ju ändå på vägen hem. Men ack så jag bedrog mig.

Två timmar senare finner jag oss halvsittande på golvet i affären som var vår slutstation, utmattade och desorienterat sökande efter den sista av livsmedlen på min lista (som faktiskt inte var särskilt lång), när ett butiksbiträde ber oss att bege oss mot kassan eftersom de ska stänga för kvällen. Någon gång där mot slutet, troligtvis till följd av att jag inte hade hunnit äta mellan skolan och mina matvarustrapatser, kände jag en sugande känsla i magen man brukar kalla för hunger. Och när jag som bäst höll på att leda efter en lämplig sort majonäs, drogs mina ögon till senapshyllan bredvid och jag kände ett plötsligt begär efter korv som jag genast bestämde mig för att tillgodose. Korvhyllan erbjöd extrapris på en falukorvsliknande ring som blev min. När vi tilslut begav oss hem hade jag inte hittat allt jag skulle ha, men var ganska nöjd ändå.

Väl hemma tar jag omedelbart itu med att råda bot på min gnagande hunger och tillagar på snabbast möjliga vis en specialmacka med min nyinförskaffade korv, majonäs och senap samt lite övriga pålägg. Förväntansfullt tar jag första tuggan… för att råkas med ett stort fett antiklimax! Jag vet inte om det beror på att jag inte ätit korv på så länge att jag har avvecklat mitt tycke för varan eller om det var det faktum att det faktiskt inte var riktig falukorv jag hade köpt, vars smak jag ändå hade förväntat mig, men gott var det då inte. Jag försökte kamouflera smaken av korvmackan som jag ändå tvingat i mig, då mitt mathjärta inte vill slänga föda, med en tallrik yoghurt och diverse nötter. Det funkade inte så jag vidtog åtgärden att borsta tänderna med tuggummi och ett lätt illamående som efterrätt. Trösten kom i goda vänners trevliga sällskap med film i grannens lya där jag även hittade en tillmötesgående kamrat som gladeligen tog emot donationen av den nu några centimeter kortare korven. Slutet gott.