till ära hade jag förberett en slående specialhandelslista med speciallivsmedel för mina planerade specialtillagning av specialmat och specialbakverk. Jag var riktigt taggad för min matvaruaffärsrunda som skulle innefatta minst tre olika butiker. Första anhalt gick bra och då jag mellanlandade i lägenheten för att avlasta mig varorna för att göra plats åt kommande inköp passade jag på att plinga på hos grannen för att be om mentalt stöd på mitt fortsatta uppdrag. Så bar det iväg igen och nästa hållplats låg en bra bit bort, men med min trogne väpnare vid min sida skulle ju det här gå smidigt och snabbt, tänkte jag eftersom de två efterkommande butikerna låg ju ändå på vägen hem. Men ack så jag bedrog mig.
Två timmar senare finner jag oss halvsittande på golvet i affären som var vår slutstation, utmattade och desorienterat sökande efter den sista av livsmedlen på min lista (som faktiskt inte var särskilt lång), när ett butiksbiträde ber oss att bege oss mot kassan eftersom de ska stänga för kvällen. Någon gång där mot slutet, troligtvis till följd av att jag inte hade hunnit äta mellan skolan och mina matvarustrapatser, kände jag en sugande känsla i magen man brukar kalla för hunger. Och när jag som bäst höll på att leda efter en lämplig sort majonäs, drogs mina ögon till senapshyllan bredvid och jag kände ett plötsligt begär efter korv som jag genast bestämde mig för att tillgodose. Korvhyllan erbjöd extrapris på en falukorvsliknande ring som blev min. När vi tilslut begav oss hem hade jag inte hittat allt jag skulle ha, men var ganska nöjd ändå.
Väl hemma tar jag omedelbart itu med att råda bot på min gnagande hunger och tillagar på snabbast möjliga vis en specialmacka med min nyinförskaffade korv, majonäs och senap samt lite övriga pålägg. Förväntansfullt tar jag första tuggan… för att råkas med ett stort fett antiklimax! Jag vet inte om det beror på att jag inte ätit korv på så länge att jag har avvecklat mitt tycke för varan eller om det var det faktum att det faktiskt inte var riktig falukorv jag hade köpt, vars smak jag ändå hade förväntat mig, men gott var det då inte. Jag försökte kamouflera smaken av korvmackan som jag ändå tvingat i mig, då mitt mathjärta inte vill slänga föda, med en tallrik yoghurt och diverse nötter. Det funkade inte så jag vidtog åtgärden att borsta tänderna med tuggummi och ett lätt illamående som efterrätt. Trösten kom i goda vänners trevliga sällskap med film i grannens lya där jag även hittade en tillmötesgående kamrat som gladeligen tog emot donationen av den nu några centimeter kortare korven. Slutet gott.
