Var är min turkrona?

Min månatliga elräkning har hittills legat på härliga 45€, en summa som för mig har varit helt och totalt oförståelig och orimlig då jag slösar ungefär lika mycket el som Farbror Joakim slösar pengar. Ändå dimper brevet med betalsedeln på denna oföränderliga summa ner i mitt postfack varje månad. Idag insåg jag dessutom att fem av dessa 45€ inte ens ingår i elräkningen utan är en påminnelseavgift då jag tydligen ska ha betalat räkningen innan jag får detta brev varje månad. Varsågod tyska staten: här får ni lite extra pengar, om det skulle tryta. Efter framsteget att ha kommit underfund med detta bestämde jag mig att fortsätta på samma spår och ringde därför upp elbolaget för at fråga varför i hela friden min räkning är lika hög som en giraff som har misstagit sin vanliga föda för khat. Det gick inte så lätt som de borde ha gått.

Första gången jag ringde tog det ungefär fem minuter och tre personer för att få fram att det inte alls var kundservicen på elbolaget jag hade ringt till. Andra gången kom jag rätt men fick vara så god att vänta en timme och ringa igen eftersom ingen i närheten kunde prata engelska. En timma senare och på mitt tredje försök fick jag prata men någon som fick läget att se lite klarare ut, men utan att ge mig något konkret svar; jag ombads kolla några siffror först och återkomma. Sagt och gjort och fem minuter senare ringde jag upp igen för att, när jag kommit fram till växeln och efter att återigen tvingats lyssna till den fantastiskt dåliga musik som spelades i luren under väntetiden, bli klickad. Femte gången gillt, är det inte så man säger? Den här gången fick jag prata men någon som pratade tillräckligt bra engelska för att jag skulle förstå, men tillräckligt dålig för att det skulle ta lika lång tid som pengar jag hade på mobilen. Jag hade haft nästan 15€ att ringa för. Nu hade jag 10 cent.

Det jag fick ut av processen var att jag ju faktiskt inte alls gör av med 40€ el i månaden, utan ungefärliga 13€. En liten reducering av räkningen var på sin plats.