Röta.

Ibland kommer man ihåg att planera in en kiropraktortid.
Ibland glömmer man bort att man har kommit ihåg att planera in en kiropraktortid.
Ibland kommer man ihåg att man har glömt bort att man har kommit ihåg att planera in en kiropraktortid.
Och då blir man lite trött.
Då åker man till kiropraktorn och säger att man har glömt, stående i skammens stövlar och redo att betala för tiden man skulle ha haft för 50 minuter sedan.
Då meddelar receptionisten man inte alls är 50 minuter sen, utan att man är precis i tid, sånär som på tre minuter plus.
Då blir allt blir igen.
Hurra!

Tillbaka till Vintergatan.

Man skulle kunna tro att jag försvunnit ut ur vår galax för ett tag, mitt oförsvarbart fattiga bloggskrivande att döma. Men jag försäkrar er om att jag varit högst närvarande i min frånvaro!

Sommaren kommer och sommaren går, ingen kan tyda dess lagar. Den enda lag den tycks följa är att vara kort och att regna bort. Men nu har den varit här och då ska man ta för sig. Och det är precis vad jag har gjort! Här är lite av vad jag har sysslat med hittills:

Dans: tränat eller tittat på andra. I hemmatrakter och på okänd mark i främmande land. Blod, svett och lite tårar.

Majning:traditionen som ägt rum i vått och torrt, i glänta och på balkong och i maj såväl som i juli, firade i år 20års-jubileum. Hurra!

 

 Stugan: underbara, älskade stugan!

Softardagar.

 

Helt vanliga dagar: fantastiska, vanliga dagar. 

Trevlig mat. 

Umgänge med fina människor, släkt och vänner, unga som gamla. 

Tagit avsked av nära vän.

Återförenats med gamla vänner och träffat nya. 

Detta är bara en bråkdel av min sommar. Men det är var jag delar med mig av tillsvidare. Sommaren är ju för fasiken inte slut ännu och jag vill ju ut och insupa resten av den medan jag har chansen! Så vi ses och hörs nästa gång vi ses eller hörs! Och jag lovar att det blir snarast.

ES ENDET ALLES!!...?

Äventyret må vara slut för Harry Potter och hans vänner. Även mitt första år i Tyskland, lider mot sitt slut… Men DET HÄR ÄR BARA BÖRJAN, som Lasse Stefanz skulle ha sjungit.

Vi ses snart. Om lite drygt 48 timmar.

Städar

och lyssnar på Sommar.

Sverige hägrar.

Att sitta på en stol

är något jag inte spenderar så där hemskt mycket tid på. Det skulle kunna förklaras så här:

1.Jag går i skolan. I skolan blir det inte så där värst mycket sitta överhuvud taget. Det går lite mer åt stå/hoppa/snurra/kräla-hållet. Lätt hänt när man dansar nämligen. Dessutom finns det inte heller några stolar att sitta på på skolan. Och inga bord att sitta vid heller. Lunch och teorilektioner då? Golv. Det är ju en dansutbildning. Kommentarer överflödiga.


2. Jag äger ingen stol. När jag frammemot kvällningen kommer hem från stående, hoppande, snurrande, krälande och golvsittande har jag i alla fall ett bord att äta vid. Sittandes på min blåa pilatesboll, såklart. Jag har ju faktiskt en pall, men står ju på andra sidan det fyra meter breda rummet och är mestadels belamrad med kläder när den inte används som garderobsstege. Dessutom är ju en stor, rund boll mycket skönare.

3. Övrig tid (det vill säga när jag inte går i skolan eller äter hemma) ... Ja, alltså det blir inte så mycket övrig tid. Förutom den jag fortsätter att spendera på yogamattan (på golvet) med diverse övningar eller positioner. Sängen finns ju även och den använder jag ju såklart nattetid.

Om jag mot förmodan skulle införskaffa en stol, skulle det nog bli någon av dessa, de finns hos stolsmakaren runt hörnet:

HÄR SKA STEKAS KÖTTBULLAR!!!!

Efter en helg, som kanske i alla fall till 70% spenderad i skolan, tyckte jag att det passade fint. Utan någon logisk anledning. Något i den här stilen hade jag tänkt mig: FETAOSTKÖTTBULLAR,fast med en egen twist såklart!
Mumma!

Nu är jag hemma.

Typ. Lite närmare bestämt är det ganska precis 15 dagar, idag medräknat. Men låt mig sätta klarhet i mitt påstående ovan:

Nu är det helg. Helger räknas inte, eftersom de är över långt innan man ens hinner tänka att man ska säga "hovkonditorimästaremarmeladkokningskopparkastrull". Det betyder att det blir minus två dagar. 

I veckan som kommer skall uppvisning av solo ske. Det betyder att det finns ett schemabrytande moment, vilket gör att dagarna kommer att springa förbi lite snabbare än vanligt. Dessutom brukar man kunna räkna med att en skolvecka är över på måndagen. Alltså räknas inga dagar nästa vecka. Minus fem dagar, vill säga.

Helg. Minus två.

Veckan därpå är det dansprov. Detta sker på tisdagen. Måndagen är det genomdrag så ingen av dessa dagar räknas inte heller. Onsdag kommer pratas igenom med lärare och rektor för att avslutas med Harry Potter-premiär på kvällen. Torsdag och fredag är ännu oklara, men kommer delvis bestå av de övre årskursernas slutliga framträdanden, lite ströklasser samt avskedsmiddag. Ytterligare en vecka borträknad. Minus fem.

Sen blir det lördag och kom vi inte fram till att helger inte räknas? Jo, jag tror bestämt det. Dessutom är skolan slut och det är dagen innan hemkomst. Minus en dag.

Söndag. Sommarlov. Sverige. Slutgiltiga svaret: suveränt.

För att sammanställa formeln: 15-2-5-2-5-1= 0, inga mästarkunskaper i mattematik behövs för att räkna ut detta. Vad som dock krävs, för att 15 utan vidare ska bli 0, är mästarkunskaper i livsnjuteri, något jag råkar ha. Ses tidigare än ni kan ana!!

Godmorgonlax!

Och så blev det juli. Månaden fick en extra god och trevlig start. Lite oväntad. Spontan, som man säger. Av en händelse råkade nämligen min frukost idag bestå av inget mindre än ugnsbakad lax med fetaoströra och broccoli. Det kan väl inte betyda annat än att månaden kommer att bli till förnöjelse? 

Juli månad innebär även ett avslut på det första skolåret på IWANSON International School of Contemporary Dance. Klappat och klart. Tjoff bara. Men tills dess är det två veckor. Två veckor av ihärdigt köttande inför bland annat det dansprov, där jag mina prestationer förhoppningsvis leder mig till ytterligare ett (och så så småningom även ett tredje) år i München.

Jag kommer hem. En mycket viktig anledning till att månaden definitivt kommer bli trivsam. Viktigheter skall uträttas. Sommaren skall tas omhanda. Livet skall levas. Resan är påbörjad.

Håll i hatten!

Vilken soppa.

Jag skulle göra sås till mina nystekta fläskkottletter. Det blev lite oväntat till en helt annan maträtt. Lösningen blev att steka fisk till det nya, spännande som arbetats fram i stället för fläskkottlettssåsen, samt att göra ett försök till på. Andra gången gillt och nu slipper jag ju dessutom laga mat i morgon igen. Så det kan bli.

En dag.

Klockan är 07.15 i staden München. Det är torsdag. Jag har påbörjat min promenad till skolan och det skulle kunna vara som vilken torsdagsmorgon som helst, eller någon helt annan morgon, men just den här dagen är lite speciell. Den här morgonen är miljonstaden öde. Ingen trafik. Inga folkmassor som trängs vid övergångsställena för att sedan jäkta vidare till vart de än ska. Tyst och stilla är det. Möter ett fåtal personer på vägen, varav en ger mig ett glatt "Morgen!" och ett ansiktsuttryck som säger ungefär: "Nämen hej! Är du också ute och går så här tidigt på morgonen när alla andra sover. Så kul, då har vi någonting gemensamt du och jag!". Det är nämligen helgdag, folk är lediga. Vanligt folk alltså, de arma dödliga. Inte vi.

Dagen blir en trevlig dag, så som dagar brukar bli när de ägnas åt dans. Det börjar regna på eftermiddagen. Mycket. Självklart har jag förutsett detta och regnkläderna som jag har nedpackade kommer väl till pass när jag ska gå hem. Väl hemma är jag blöt. Jätteblöt. Ändå. Jag skulle, här och nu, vilja dela ut en eloge till de regnklädestillverkare som tillverkar regnkläder som inte tjänar sitt syfte. Så varsågoda: en eloge till er. 

Som om jag inte vore blöt nog när jag tagit mig nästan hela vägen hem (jag stod vid sista övergångsstället ungefär 100 meter från min port) kommer det en bil i full fart och lyckas pricka den stora och hyfsat djupa vattenpöl som råkar ligga placerad en meter framför mig. Tack för duschen, nu slipper jag ju besväret när jag kommer hem.