En dag.

Klockan är 07.15 i staden München. Det är torsdag. Jag har påbörjat min promenad till skolan och det skulle kunna vara som vilken torsdagsmorgon som helst, eller någon helt annan morgon, men just den här dagen är lite speciell. Den här morgonen är miljonstaden öde. Ingen trafik. Inga folkmassor som trängs vid övergångsställena för att sedan jäkta vidare till vart de än ska. Tyst och stilla är det. Möter ett fåtal personer på vägen, varav en ger mig ett glatt "Morgen!" och ett ansiktsuttryck som säger ungefär: "Nämen hej! Är du också ute och går så här tidigt på morgonen när alla andra sover. Så kul, då har vi någonting gemensamt du och jag!". Det är nämligen helgdag, folk är lediga. Vanligt folk alltså, de arma dödliga. Inte vi.

Dagen blir en trevlig dag, så som dagar brukar bli när de ägnas åt dans. Det börjar regna på eftermiddagen. Mycket. Självklart har jag förutsett detta och regnkläderna som jag har nedpackade kommer väl till pass när jag ska gå hem. Väl hemma är jag blöt. Jätteblöt. Ändå. Jag skulle, här och nu, vilja dela ut en eloge till de regnklädestillverkare som tillverkar regnkläder som inte tjänar sitt syfte. Så varsågoda: en eloge till er. 

Som om jag inte vore blöt nog när jag tagit mig nästan hela vägen hem (jag stod vid sista övergångsstället ungefär 100 meter från min port) kommer det en bil i full fart och lyckas pricka den stora och hyfsat djupa vattenpöl som råkar ligga placerad en meter framför mig. Tack för duschen, nu slipper jag ju besväret när jag kommer hem.