Det har visat sig att jag inte riktigt än kan få utlopp för den kraft och de krigarinstinkter som finns i mig, otåligt väntandes på att jag ska släppa tyglarna. De får låta sig hållas ett tag till, ty fienden har återigen fått grepp om min akilleshäl. Min akilleshäl är då alltså min häl och även just achlles. Jag hungrar efter upprättelse och det här är en kamp som jag måste vinna.
Efter X-antal läkarbesök hos antalet läkare, vilka nu har kommit upp i ett antal jag inte längre kan räkna på en hand, trodde jag att det skulle vara nog. Med det trodde man väl att det skulle vara efter tre filmer med Pirater i Karibien också. Tydligen inte. Det jag kan göra nu är att hoppas på att morgondagens besök blir lika lyckat i förhållande till de föregående som den nya filmen verkar vara i förhållande till uppföljarna av den första, alternativt lika bra som den första (då det i mitt fall med läkarbesök inte fanns något problem överhuvudtaget). Förhandsvisningen av vad som komma skall ser i alla fall lovande ut.
Jag känner mig lite som Skalman skulle göra med en felinställd mat-och-sovklocka. Det funkar, men går inte riktigt enligt planerna. Så för att bryta av lite i min (om än inte riktigt återställda) vardag, togs idag på yogan i skolan, beslutet av två klocka flickor (jag inräknad) att det idag skulle vara en ypperlig dag för att äta indiskt. Två till fick vi med oss som förstärkning när vi tillsammans, som första besökare efter kvällsöppnandet, tågade in på restaurangen tvärs över gatan; en liten del av mathimmelen vilken återigen lyckats förse mig med matglädje som, för en liten stund, fått mig att glömma alla sorger och bekymmer. Mat löser alla problem. Ett tag i alla fall… Tills hungern smyger på igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar