Glad påsk?

Och så lämnar jag än en gång mitt kära gamla Karlstad med vemod, 

men med vetskapen om att vi kommer ses igen om en ganska snar 

framtid. Två påskveckor präglade av sjukdom är vad jag haft på 

schemat. 

Jag inledde vistelsen med rejält illamående natten efter jag kom, 

för att kräkas på måndagsmorgonen och ägna de två följande dagarna

till sängs. Att må illa av att ligga ner och vara stilla var ändå 

det bättre alternativet till att må (ännu mer) illa av att inte 

ligga ner och röra sig egtersom det kändes då som att mina inälvor 

skulle trilla ut. Det värsta hade gått över till onsdagen men ett 

lätt illamående höll i sig veckan ut och kombinerades med en rejäl 

dos av halsont och feber. Även detta hängde sig kvar, för att sedan

övergå i härlig hosta, ordentlig snuva och sjungande huvudverk.

I början på vecka två började jag bli duktigt trött på att gå runt 

i hal koma där paniken steg över att inte få röra mig fri och utan 

hämningar. Uttrycket att vara fånge i sin egen kropp sattes här i 

sitt sammanhang. Det här var ju inte alls vad jag planerat! 

Uppgiven fattade jag luren och ringde vårdcentralen men kom 

naturligtvis inte fram. Jag ringde rådgivningen som konstaterade 

att jag förmodligen hade bihåleinflammation och gjorde klokt i att 

uppsöka vård. Jag gick till vårdcentralen, plockade fram ögon som 

skulle göra Babmi själv knäsvag och bad om en tid för undersökning. 

Så får man inte göra och det lyckades inte riktigt heller, men 

hyfsat om man har i åtanke vilket vårdsystem jag battlade: jag fick

en telefontid med min husläkare två dagar (!) senare. Fram till 

dess kurerade jag mig så gott jag kunde, rustade mig med 

kortisonnässpray och en så kallad nässjöljare som skulle jaga bort 

det onda som orsakat mitt sjuka tillstånd. När husläkaren sedan 

ringde upp mig på torsdagen tyckte hon inte att jag behövde komma. 

Hade situationen varit ödesdiger hade jag förmodligen inte fått 

komma ändå, men eftersom tillfrisknandet gick åt rätt håll orkade 

jag inte argumentera emot. Fredagen vad första dagen jag faktiskt 

kände mig hyfsat frisk. Två veckor senare, why the rush liksom? 

(OBS! Ironi!)

Men i vilket fall så mår jag alltid bra i själen av att vara hemma.

Visst trivs jag i München, det blir faktiskt bättre och bättre, 

men hemma är alltid hemma. Just nu vill jag dock helst vara 

framme, det är mest flängandet fram och tillbaka som jag känner att

jag kunde skippa. Spänningsmomentet i att resa finns inte riktigt 

där när jag vet precis vad som väntar när jag kommer fram. Men utan

flängandet kan jag ju inte komma just fram, eller tillbaka för den 

delen, och det är dumt att klaga. Det är ju ganska skönt på ett 

sätt, att sitta stilla en hel dag (OBS! Ironi!). Eftersom det inte 

finns så mycket att göra kan man ta tiden till att filosofera kring

livet. Jag delar med mig att mina filosofier i ett annat inlägg 

tillsammans med lite trevliga bilder från hemmatrakter. Nu ska jag 

låta mig vaggas till sömns under det oregelbundet återkommande 

knarrandet på bussen, medan värmländsk skog susar förbi utanför.

På återseende!

Hemvägen

Vakna. Tillåta mig att ligga kvar i sängen tills klockan ringer. Somna om, men ändå vakna igen en timme innan klockan hade tänkt ringa. Ge upp kampen och gå upp för att börja arbeta av att-göra-innan-jag-åker-listan. Paus för frukost på balkongen i solen med grannen. Fortsatt arbete med en känsla av att stöka runt i lägenheten utan att få någonting gjort. Men tillslut: Packning, städning, diskning, tvättning, förmiddagsfika: check! Färdig att bege mig mot…

Münchens flygplats. DET mina vänner, är vad jag kallar en flygplats. Det är platsen där min själ idag fick flyga fritt en stund. Allt är så bra med Münchens flygplats: Det går snabbt och smidigt att ta sig dit. Det går ännu snabbare och smidigare att checka in. Det är ingen kö. Inget krångel. Ingen trängsel. Inget stoj. Ingen stress. Ingen panik. Inget spring. Lugnt och fint, bara. Gratis te och varm choklad. Fräscha toaletter. Rent. Harmoni. Det är nästan så att ögonen tåras, så fantastiskt är det.

Närapå lika snabbt som det tårade ögat har jag tagit mig uppåt Europa och är framme på Gardemoens flygplats. Flygbussen med den trevliga chauffören tar mig till Oslo city. Senan väntan. Det är jättespännande att vänta på en bussterminal i två timmar. Det händer så mycket på en bussterminal. Va? Nej, just det, det gör det ju inte alls.

MEN inga bittra tankar här inte, jag vet ju vad som väntar! Hem ljuva hem. Familj, kära familj. Vänner, fina vänner. Träning, köttiga träning. Så många äventyr, som bara väntar på att upplevas! Sverige, Värmland, Karlstad: här kommer jag!

Jag hade i alla fall tur med vädret.

Ibland inser man det verkligen inte är någon idé att lägga onödig energi på saker man ändå inte kan göra något åt. Som när man kommer på sig själv med att skälla ut en duva som inte vill flytta på sig när man kommer cyklande och tycker att man själv ska ha företräde.

En sak som inte klickar helt med föregående resonemang, men nästan, var idag när jag kom hem från skolan. Jag var allmänt glad för att livet är gött. När jag kliver in i trapphuset och ska fiska upp nyklarna ur ryggsäcken inser jag ganska snart att min nyckelknippa inte ligger där. Den lade jag ju i jackfickan när jag gick till skolan i morse. Nu stod jag där och tänkte att jag hade väl inte så mycket jacka på mig nu, när jag gick hem från skolan? Inte alls faktiskt, insåg jag och tittade ner på mitt linne och jacklösa armar. Jag suckade lätt och såg över situationen: Jag ville ju gärna komma in i lägenheten, så nycklar behövde jag ju, så mycket stod klart. Att cykla tillbaka till skolan för att hämta jackan med nycklarna fanns inte som alternativ då jag gått till skolan och därför hade cykellnyckeln kvar på knippan som ju nu var utom räckhåll. Att gå fram och tillbaka skulle ta runt en och en halv timme och det kändes i stunden lite långt. Mitt sista alternativ var att få tag på någon som var kvar i skolan som kunde ta med jackan hem. Som tur var, var min kära granne det, så jag ringde. När jag inte fick något svar slängde jag väg ett sms och slog mig ned på en bänk i den halvfärdiga parken, som håller på att byggas utanför oss, för att vänta.

Jag hade en trevlig stund med chill i solen, men efter en knapp timme provade jag att ringa igen. Då fick jag svar eftersom min granne precis kommit hem, tidigare ovetande om situationen då hennes mobil legat hemma hela dagen. Ingen jacka alltså. Den slutgiltiga lösningen på min utelåsthet låg i extranyckeln som samma granne förvarar åt mig. Saken var biff, inga tårar fällda. Saker och ting löser sig alltid på ett eller annat sätt. Idag löste det sig på ett annat sätt, men löste sig gjorde det.

Inga dumma sillar här inte!

Öj, jag bara undrar: hur göddig har helgen varit på en skala?

Bitter med nöjd.

Fredag för två veckor sedan: jag får på något vis en muskel i kläm mellan skulderblad och ryggrad, varpå muskeln i fråga säger ”aj” och vill inte vara med längre. Helgen som följde tog jag det lugnt och vilade den onda delen av min kropp i form. Det tyckte den var bra, men bestämde sig för att inte försvinna helt, uran bara gå i dvala. I går morse vaknade den till liv igen och ville vara med och bestämma även idag. Det var ingenting jag uppskattade, i synnerhet inte då jag på grund av detta missar två och en halv lektion av fyra, varav en är golvteknik och en annan hålls av en gästlärare som berättade att han igår köpte en likadan tröja som jag. Därav bitterheten. Inte i tröjan då, utan i det redan nämnda faktum vad jag missat.

Nog med sorg tänkte jag och cyklade hem efter skolan för att komma hem till en väldigt stökig lägenhet med ett kök jättehög med disk, och i matväg; lite bönor i frysen, ca 25g smör, två vitlöksklyftor, en halv zucchini, en liten del av ett vitkålshuvud och lite grädde i kylen och i övrigt lite hasselnötter, en tomatkrosskonserv och burk kokosmjölk. Detta gjorde mig inte så mycket gladare, så jag begav mig för att tröstshoppa i mataffären. Väl hemma och med nyladdade mathyllor, tillrättavisad hunger och undanröjd disk, tog jag mig 50 meter nedåt gatan jag bor på, till en fysioterapeut för att be om massagetid. Det fanns ingen idag, dock, fick jag veta. Attans. Men om jag följde med in på en gång så kunde han klämma in mig innan en annan kund som bokat tid och skulle komma om en liten stund. Jag fick min behandling, med ett litet avbrott för hans mottagande av egentliga kund, och ca 30 minuter senare lämnade jag lokalen efter att ha betalat ett kompispris på 10€. Det var ju helt okej.