Och så lämnar jag än en gång mitt kära gamla Karlstad med vemod,
men med vetskapen om att vi kommer ses igen om en ganska snar
framtid. Två påskveckor präglade av sjukdom är vad jag haft på
schemat.
Jag inledde vistelsen med rejält illamående natten efter jag kom,
för att kräkas på måndagsmorgonen och ägna de två följande dagarna
till sängs. Att må illa av att ligga ner och vara stilla var ändå
det bättre alternativet till att må (ännu mer) illa av att inte
ligga ner och röra sig egtersom det kändes då som att mina inälvor
skulle trilla ut. Det värsta hade gått över till onsdagen men ett
lätt illamående höll i sig veckan ut och kombinerades med en rejäl
dos av halsont och feber. Även detta hängde sig kvar, för att sedan
övergå i härlig hosta, ordentlig snuva och sjungande huvudverk.
I början på vecka två började jag bli duktigt trött på att gå runt
i hal koma där paniken steg över att inte få röra mig fri och utan
hämningar. Uttrycket att vara fånge i sin egen kropp sattes här i
sitt sammanhang. Det här var ju inte alls vad jag planerat!
Uppgiven fattade jag luren och ringde vårdcentralen men kom
naturligtvis inte fram. Jag ringde rådgivningen som konstaterade
att jag förmodligen hade bihåleinflammation och gjorde klokt i att
uppsöka vård. Jag gick till vårdcentralen, plockade fram ögon som
skulle göra Babmi själv knäsvag och bad om en tid för undersökning.
Så får man inte göra och det lyckades inte riktigt heller, men
hyfsat om man har i åtanke vilket vårdsystem jag battlade: jag fick
en telefontid med min husläkare två dagar (!) senare. Fram till
dess kurerade jag mig så gott jag kunde, rustade mig med
kortisonnässpray och en så kallad nässjöljare som skulle jaga bort
det onda som orsakat mitt sjuka tillstånd. När husläkaren sedan
ringde upp mig på torsdagen tyckte hon inte att jag behövde komma.
Hade situationen varit ödesdiger hade jag förmodligen inte fått
komma ändå, men eftersom tillfrisknandet gick åt rätt håll orkade
jag inte argumentera emot. Fredagen vad första dagen jag faktiskt
kände mig hyfsat frisk. Två veckor senare, why the rush liksom?
(OBS! Ironi!)
Men i vilket fall så mår jag alltid bra i själen av att vara hemma.
Visst trivs jag i München, det blir faktiskt bättre och bättre,
men hemma är alltid hemma. Just nu vill jag dock helst vara
framme, det är mest flängandet fram och tillbaka som jag känner att
jag kunde skippa. Spänningsmomentet i att resa finns inte riktigt
där när jag vet precis vad som väntar när jag kommer fram. Men utan
flängandet kan jag ju inte komma just fram, eller tillbaka för den
delen, och det är dumt att klaga. Det är ju ganska skönt på ett
sätt, att sitta stilla en hel dag (OBS! Ironi!). Eftersom det inte
finns så mycket att göra kan man ta tiden till att filosofera kring
livet. Jag delar med mig att mina filosofier i ett annat inlägg
tillsammans med lite trevliga bilder från hemmatrakter. Nu ska jag
låta mig vaggas till sömns under det oregelbundet återkommande
knarrandet på bussen, medan värmländsk skog susar förbi utanför.
På återseende!