i tidens tecken. Det råder en inofficiell kamp mellan mig och min väckarklocka. Eller egentligen står kraftmätningen mellan min interna väckarklocka och min externa och jag har inte så mycket att säga till om. Jag är segertrofén. Eller offret, beroende på hur man ser på saken. Uppgörelsen gäller alltså hur länge jag ska få sova om mornarna och spelreglerna är enkla: min interna veckarklocka ska besegra den externa genom att väcka mig, gärna så tidigt som möjligt, innan alarmet skär genom lägenheten. Den interna vinner nästan utan undantag.
Idag till exempel, hade jag ställt alarmet på 08:00 för att hinna med att fixa lite innan dagen skulle börja men så att jag ändå skulle få sova, det är ju trots allt lördag. Klockan 05:49 tyckte min kropp att det var dags att gå upp. Det tyckte inte jag, men eftersom jag ändå var vaken och förmodligen skulle bli dödstrött om jag fortsatte sova allt för länge, ordnade jag en liten kompromiss och ställde om klockan till 07:30 och gick och lade mig igen. När klockan är runt sju vaknar jag igen och ger upp.
Morgonen har hittills bjudit på dusch, brödbak*, disk, tvätt och undanröjande i lägenheten. Jag är nu redo att ta mig an dagen. Solen skiner. Det är varmt. Det är najs.
*Ägg, mozzarella, sesamfrö, linfrö, pumpakärnor, solroskärnor, fiberhusk, morot, bakpulver och örtsalt. Blanda. Ugn. Ät. Gött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar