Hoppets duva.

En duva går och pickar efter något ätbart på en trottoar. Helt utan att bry sig det allra minsta om sin omgivning går den där och har inte i tankarna att flytta på sig om den inte absolut måste. Till exempel på grund av den i rask takt promenerande unga kvinna som flåsar sig fram i den friska morgonluften. Duvan flaxar sig upp i luften och landar igen några meter från platsen den tidigare infunnit sig på men där stegen av den unga kvinnan nu ekar. Duvan klarade sig undan den här gången också, trots att den flyttat sig i sista sekund men trots den kvicka manövern fick den unga kvinnan lov att sakta något på sina skyndande steg för att undvika duvslakt.

Jag har tidigare tänkt att duvor är så dumma. Fattar de inte att de måste flytta på sig när man kommer gående, cyklande, körande, eller på annat vis farande? Jobbigt det måste vara att vara en dum duva, man kan ju bli pågådd. Pinsamt.

Men efter morgonens möte med duvan på trottoaren tänkte jag om. Jag fick föreställningen om att duvor inte allt är dumma, utan bara oerhört lata. Varför skulle dem flytta på sig när dem vet att det som närmar sig med största sannolikhet kommer att undvika dem, eller åtminstone sakta ner. Så varför brådska? Jag kom på mig själv med att jämföra duvornas makliga beteende med människors. Jag syftar inte på det beteende som präglar vår existens genom att vi alltid söker den bekvämaste utvägen – vi är ju inte mer än människor – utan jag menar det påtagligt lata och dryga sätt som alltför många bland oss har anammat. Man går och pickar utan att bry sig, eller för den sakens skull ens reflektera över hur det kan tänkas påverka andra. Många är så upptagna av sig själva att det enda resultatet i ett möte med omvärlden skulle bli krock. Duvan flyttar i alla fall på sig tillslut. Duvan ger mig hopp. Är det dumt att ens hoppas?

Jag hittade ett fint ordspråk: "Den som lever på hoppet blir i alla fall inte fet."