Kampen mot rödljusen.

Varje dag bekämpar jag ett krig mot dessa ståndaktiga soldater som med sina rödlysande ögon vakar över Münchens gator och gör allt för att försöka hindra det som passerar deras väg. Jag har försökt med olika taktiker, mer eller mindre framgångsrika, för att vinna striden men hittills har jag inte lyckats ta hem segern.

Jag kör lite varannandagars. Du är det ett annat krig jag pratar om – kriget mot kroppen. Ena dagen går allt fruktansvärt trevligt till och det känns som att jag blir buren av en jättelik hand över alla hinder. Jag är odödlig och känner mig som en katt på jakt. Nästa dag tar sidan som utmärks av trötthet, stel och ond kropp och brist på hjärnceller över. Idag var en sådan dag. Men med den där lilla ihärdiga gnistan som finns någonstans i mitt inre tog jag mig igenom den här dagen också.

Förövrigt har jag utnämnt den gångna helgen till den officiella starten på hösten. Ser lite fram emot att se vad den har att erbjuda. Kommande månad kallas väl inte Golden October för ingenting? Höst innebär även höstlov och om en månad i morgon vänder jag mitt nya hemland ryggen ett litet tag för att åter förenas med Svea Rike och allt som kommer därtill, exempelvis familj och vänner. För saknade är ni därhemma ska ni veta. Ni kanske trodde att ni sluppit mig för gott nu eftersom jag bytt land. Men ack, så ni bedrog er. Ingen skall undgå min återkomst! Håll i hatten.

Najs.

Ordet sammanfattar dagen ganska bra tycker jag. Ingen matlagning i morse, vilket innebar en halvtimme mer av värdefull tid i sängen. Så najs. När jag rustat mig med vatten- och vindtäta kläder från topp till tå begav jag mig till skolan och kom fram måttligt varm eftersom regnet hade gett sig vid den tidpunkten jag gick ut genom dörren. Härligt. Ordentligt varm kan man jobba bättre och både kropp och knopp var peppade för träning vilket gav rätt bra resultat på klasserna. Det var najs. Från och med idag har vi även fått tillökning på pojkfronten i klassen. Nu är de tre, det tar sig. Najs. Lunchen smakade ovanligt bra idag av någon anledning, också najs. En i allmänt fruktansvärt trevlig dag i skolan avslutades fotmassage på anatomin efter en lite mer avslappnande utformning av yogan. Det enda ordet som kan tänkas beskriva detta med är: najs.

Min plan är att avsluta dagen i den anda som har präglat den hittills. Och vad kan vara trevligare att ägna en onsdagskväll åt än att se en film, laga mat, tvätta, diska och skypa? Jag bara undrar!? Livet är najs.

Klapp.

Cut.

Nu kanske ni tror att det vankas filminspelning här i ölets förlovade land. Det är ju inte helt omöjligt att just detta sker någonstans, men inte hos mig inte. Här är livet ingen film och ingen schlager för den delen heller. Skulle jag däremot, mot förmodan, skulle spela huvudrollen i en film, skulle det absolut inte vara rollen som Edward Scissorhands i filmen med samma namn. Dels för att det troligtvis krävs en person av manligt kön för att uppfylla kraven för rollen, men också på grund av att mitt användande av vassa föremål inte alltid sker helt utan missöden. Nu vet jag i och för sig inte riktigt var filmen handlar om eftersom jag inte har sett den, men jag kan tänka mig att Edward är ganska säker på att hantera saxen. Efter att mitt vänstra pekfinger fått falla offer för IKEAs kökskniv under lökhackning, för att sedan med jämna mellanrum göra sig påmint genom favorit i repris -liknande inträffanden, var det igår även dags för min ena stortå att delta i leken efter en incident under en tånagelsklippning.

Om livet nu vore en film skulle man kunna pausa och spola tillbaka till trevliga tillfällen. Ett exempel på ett sådant skulle kunna vara den just passerade helgen då jag fick finfrämmande. Det var ingen mindre än min kära och, liksom jag, för en period halvtyska vän Helena som stod utanför Löwenbräukeller och väntade på mig i fredags eftermiddag. Det blev en ultimat helg, precis som det brukar bli med oss två i krokarna.

Man skulle även, men en livets fjärrkontroll kunna spola förbi jobbiga perioder och situationer. Som idag. Idag blev soppa. Inte en mästerligt god fisksoppa, såsom den jag och Helena skapade igår när vi bemästrade köket, utan en dålig soppa. Dåligt. Då kan man säga ”be kind rewind” och ta fram lilla externa hårddisken för att återuppleva goda minnen genom att beskåda fotografins ädla konst och eftersom jag inte har någon bild av nutid får vi här nöja oss med en månad gamla scener utspelade i Mallorca. Funkar det med.

 

 Äg.

Att cykla är en konst.

Att cykla i München är konstigare, särskilt under Oktoberfest. Min cykeltur från skolan idag hamnade nära entimmesgränsen. Nu är jag trött och ska sova.

En låt som är bra.

God natt!

Fest.

Vart man än styr blicken möts man av dekoltage av den mindre blygsamma graden eller ben iförda korta byxor i läder. Man kommer helt enkelt inte undan. Jag pratar förstås om Oktoberfest, detta årliga spektakel som sitter djupt och kärt i varje tysk medborgares hjärta. Att bo i München och lyckas undvika jippot skulle jag nog klassa som en omöjlighet. Igår eftermiddag tog vi del av det hela. Själva festområdet är ett stort - verkligen jättestort - nöjesfält. Mina besök och erfarenheter av nöjesfält skulle visserligen kunna räknas upp på en Tyrannosarus rex två fingrar, men jag skulle tippa på att varken Lisberg eller Gröna Lund har 12 stycken öltält, var och ett för sig innehållande 10 000 glada människor som sitter och häver i sig 1-litersglas efter 1-litersglas med öl. Det finns det här, och då är det inte lättöl som serveras. Det hela skulle kunna beskrivas med ett ”full fart”: mycket fullt… Och mycket fart.

 

Något mindre fartfyllt är glädjekänslorna som infinner sig när jag blir stucken av en geting. Ni som gissar på att jag har blivit stucken av en geting har gissat rätt. På ett nöjesfält finns det väldigt, väldigt mycket sötsaker vilket bjuder in mer än bara människor att ta del av det goda. En liten kompis jag hittade vid ett av många stånd fyllt av gigantiska pepparkakor ville inte vara klämd mellan min underarm och resten av min kropp, så kan stack men lämnade efter sig vad som blev mitt mest bestående intryck efter kalaset. Nu är halva min underarm svullen, hård och lite röd. Det enda associationen jag får till det är en arm med ett getingstick i. 

Hårt mot de hårda.

Vakna. Äta. Laga mat. Cykla till skolan. Dansa. Dansa. Äta. Dansa. Dansa. Dansa. Cykla hem. Äta. Sova. Fixa. Äta. Sova.

En vanlig dag, livet på en pinne. Livet i München och jag gillert. Dock vore det trevligt om man hann få något grepp om vad som händer med ens liv undertiden man lever det. Det får man inte, det bara händer.

En annan sak värd att nämna är att jag inte är född tupp. Det innebär att det vanligtvis inte är mig man ska gå upp med om man vill vara uppe med tuppen. För att sätta detta i klartext är jag alltså inte någon morgonmänniska. Ändå pallrar jag mig upp runt halv sex- snåret för att hinna med daglig disciplin som att fixa lunch och hinna värma upp lite innan jag beger mig ut bland bilar och traktorer och annat som rullar till IWANSONs lokaler på Adi-Maislinger-Straße. Det är vid sådana här tillfällen mitt nordiska ursprung visar sig som tydligast, när vikingablodet i mig börjar strömma fritt och mödan är borta med en vindpust. Det är något trolskt över det hela.

Skolan då? Klasserna där får mig att vilja dö. På ett bra sätt. Det betyder att jag gör som Svampbob Fyrkant skulle göra som han blev törstig på en ökenvandring: pressar mig till det yttersta så att jag genom ansträngningen kan tömma min kropp på varje möjlig droppe svett. De kära lärarna vet precis vad de vill ha ut av oss elever och de ser till att få det! Underbart.
 

Svett.

Jag tack, ge mig lite mer! Det blev en hel del av denna vara idag då danssalarna invigdes för terminen. Gött, najs och allt sånt!

Något som ger mig svettningar i själen är när saker och ting tar jättejättemycket längre tid än de borde så att man inte får tid till en massa andra viktiga saker som man borde hinna med att göra eftersom det är så mycket viktiga saker man måste hinna med att göra när man bor själv vilket i synnerhet gäller när man är nyinflyttad och vilsen i ett främmande land. Det blir så krångligt, allt.

Men frukta icke, jag ska nog klara mig igenom detta ska ni se, härdad som jag är. Nu ska jag sova. I morgon ska jag gå upp klockan kvart över fem och steka fiskpinnar.

Klapp.

Matlagarnas mästare

Häpnadsväckande nog behöver naturligtvis även jag förses med föda. Vilket är varför jag har plockat fram mina slående matlagartalanger och hädanefter kommer att ta köket med storm.

Idag invigde jag mina färdigheter och som genom ett trollslag stod resultatet på mitt bord:

Ensamstående som man är får man klara sig på egen hand och då gäller det att vara ansvarsfull och disciplinerad. Som tur är, är Ansvar och Disciplin mina två mellannamn så det ska nog inte bli några problem. Som bevis på hur otroligt ansvarsfull jag är, och när vi ändå är inne på tema mat, kan jag berätta att jag just i denna stund sitter och skriver ett matschema för den här veckan. Mycket trevligt. Min nästa uppgift är att gå ner till Netto (det finns Netto här, fantastiskt!) och införskaffa de livsmedel veckan kräver.

OCH är det någon som har något väldigt trevligt och inte alltför tidskrävande recept att dela med sig av är detta hjärtligt välkommet!

Japp.

Inkvartering

Nu börjar saker och ting börjar ta form alltså. Listan på saker att göra innan man kan slå sig till ro har betats av, punkt efter punkt.

Punkt ett var boende. I ovisshet kom jag hit och första natten bodde jag i ett rum där jag stilla undrade hur i hela friden jag själv skulle få plats att bo där efter att jag lassat in allt mitt bagage. Rummet var alltså inte särskilt stort. Förvisso var det nymålat, men lukten av målarfärg kunde tyvärr inte kamouflera den genomträngande röklukt som lagt sig tillrätta i hela lägenheten eftersom toaletten även fungerade som rökrum för någon av de andra som redan bodde där. Korridoren utanför anslöt sig till tre rum lika mitt, en toalett och ett kök med tvättstuga (skrubb med diskmaskin i) utanför. Köket var…inte så trevligt. Alls, faktiskt. Lusten att ställa sig där och laga mat var inte överväldigande så att säga. Här ville jag inte bo. Så dagen därpå tog vi oss ett snack med hyresvärden, en ganska speciell man av den gamla skolan, och sa att jag ville ha en etta för mig själv. Det hela gick förvånansvärt smidigt och plötsligt stod jag där, i min första egna lägenhet. 

Det här är min utsikt. Många trappor, långa trappor.

 Med detta ordnat var det bara att ta sig an resten. Tyskt nummer hade jag redan fixat, så nästa på listan var bankkonto och bredband. Och så bar det av till IKEA. Med slående taktik tog vi oss igenom varuhuset smidigt och snabbt. Med kundvagnen full och med ett ”hej då” över utgången ville IKEA önska oss en fortsatt trevlig dag. Som avslutades med ett besök på den indiska restaurangen tvärs över gatan, vars mat toppar många listor. Mycket trevlig att ha som granne!

Dagen efter gjordes den marknad som varje lördag slås upp på parkeringen vid Olympiaparken, tio minuter från mig, osäker. När vi arbetat oss igenom ungefär halva hade vi det mesta vi behövde och lite till så vi vände och begav oss hemåt. 

Bland fynden fanns en matta, en kastrull, knivar, ett durkslag, jacka, tröjor, koppar, vattenkokare, strykjärn och finfin cykel, på vilken jag trampade mig hem.

Efter tre dagar av intensivt fixande och donande var det dags för mamma och pappa att åka hem till Sverige igen. Och så blev jag ensam. I min omgivning finns ingen av de mina kvar runt mig. Nytt land, ny stad, nya människor.

Nytt liv.
Hejs.

Jag gav mig av för att bli vuxen.

Datumet var den 4 september. Målet var München. Delmål: Bryssel.

Det räckte tydligen inte med egen ingång till källaren, vuxenpärm och körkort. Nu ska jag alltså behöva byta land också i denna eviga kamp i jakten på vuxenpoäng. Mödan var dock fruktansvärd vill jag lova. Rötterna tillhörande den lilla planta som ska växa sig stor ute i vida världen satt visst väldans djupt i gamla Karlstad, bland släkt och bland vänner och avskedet till allt detta hamnar alltså inte bland topp 10 – roligaste saker jag gjort.

Men. Efter regn kommer solsken och efter en hel del, jättemycket, tid spenderad på tåg hittade jag äntligen min favoritsolstråle, min katt!

Men underbart är kort. Och medan han nu alltså bor här, i en främmande stad i ett främmande land och har sig, vet jag inte ens hur jag ska bo och får nu - än en gång i tågluffandets anda - bege mig bort från min alltid lika nära och alltid lika kära bror. Som är den bästa. Alltid den bästa.

<3

Jag är en hemlös i väntan på att livet ska ta mig i rätt riktning. Men min tid skall komma, med början i morgon. Då är jag hemma, där jag aldrig varit, och känner att jag så gärna vill göra någonting bra av det här. Och det ska jag.

Så nu ni. Nu jävlar.