Vilken soppa.

Jag skulle göra sås till mina nystekta fläskkottletter. Det blev lite oväntat till en helt annan maträtt. Lösningen blev att steka fisk till det nya, spännande som arbetats fram i stället för fläskkottlettssåsen, samt att göra ett försök till på. Andra gången gillt och nu slipper jag ju dessutom laga mat i morgon igen. Så det kan bli.

En dag.

Klockan är 07.15 i staden München. Det är torsdag. Jag har påbörjat min promenad till skolan och det skulle kunna vara som vilken torsdagsmorgon som helst, eller någon helt annan morgon, men just den här dagen är lite speciell. Den här morgonen är miljonstaden öde. Ingen trafik. Inga folkmassor som trängs vid övergångsställena för att sedan jäkta vidare till vart de än ska. Tyst och stilla är det. Möter ett fåtal personer på vägen, varav en ger mig ett glatt "Morgen!" och ett ansiktsuttryck som säger ungefär: "Nämen hej! Är du också ute och går så här tidigt på morgonen när alla andra sover. Så kul, då har vi någonting gemensamt du och jag!". Det är nämligen helgdag, folk är lediga. Vanligt folk alltså, de arma dödliga. Inte vi.

Dagen blir en trevlig dag, så som dagar brukar bli när de ägnas åt dans. Det börjar regna på eftermiddagen. Mycket. Självklart har jag förutsett detta och regnkläderna som jag har nedpackade kommer väl till pass när jag ska gå hem. Väl hemma är jag blöt. Jätteblöt. Ändå. Jag skulle, här och nu, vilja dela ut en eloge till de regnklädestillverkare som tillverkar regnkläder som inte tjänar sitt syfte. Så varsågoda: en eloge till er. 

Som om jag inte vore blöt nog när jag tagit mig nästan hela vägen hem (jag stod vid sista övergångsstället ungefär 100 meter från min port) kommer det en bil i full fart och lyckas pricka den stora och hyfsat djupa vattenpöl som råkar ligga placerad en meter framför mig. Tack för duschen, nu slipper jag ju besväret när jag kommer hem.

Peter Stormare

är en sådan där person jag brukar glömma vem det är, fast jag vet namnet. Idag fick jag googla namnet för att få det klart för mig att det definitivt var han som var på väg att dra över München i eftermiddags. Dock tog han sig inte hela vägen, utan nöjde sig med att ge en försmak av vad staden kunde ha blivit om han fullföljt sitt ärende. Jag mig för att avnjuta min kryddiga chilikyckling till middag och plugga anatomi, medan regnet piskade utanför fönstret efter Stormares melodi.

Vad kommande veckor har att erbjuda:

Uppdatering i bilder!

Här duggar minsann inte inläggen tätt. Vad som däremot gör det är regnskurarna som har välkomnat mig tillbaka till Tyskland efter de två ljuvligt ljusa och lovliga lovveckor som nu redan ligger bakom mig.

VAD HAR HÄNT I LIVET??!
En massa bra saker, håll i hatten!

Besök!

Kick-ass matlagning!

Dansat en del.

Mera besök!

Sedan var det lovdags. Det verkade ju lovande. Löftet hölls och helt lovligt. Det var najs. Nu ska jag bli duktigare på att blogga.

Ibland

lyckas man. Ibland lyckas man mindre bra. Ibland glömmer man att man har bröd i ugnen så att det är inne i 40 minuter istället för åtta.

Jo.

En god morgon.

Så vad gör man när man vaknar en tidig söndagsmorgon i München? Jo, man börjar med att se en Disneyfilm på rekommendation av en görgo´ vän samtidigt som man betar av lite styrkeövningar och stretching. Sedan, i lagom frukosttid för vanliga dödliga, skypar man och låter de sina på andra sidan dataskärmen bevittna delar av de nästan brottsligt högklassiga aktiviteter man satt igång i köket.

Här är vad som stått på morgonmenyn idag:

-          Frökex

-          Marinerade champinjoner

-          Inlagda vitlöksklyftor

-          Majonnäs-dressing (precis som namnet antyder blev en liten mix)

Efter sådana prestationer känns en lite mindre avancerad lunch att föredra senare. Då blir det en äggmacka att avnjutas vart än dagen bär en hän. Men vänta nu. Ingen avancerad lunch?! En äggmacka??! Nu undrar ni förstås om det verkligen var champinjoner jag marinerade? Men lugn, bara lugn. Observera att ”mindre avancerad” inte nödvändigtvis behöver utesluta att arbetet utförs med klass. En ”vanlig” äggmacka kan vara så mycket mer. Den kan förvandlas till ett mästerverk i vilket så mycket mer gömmer sig än vad ögat ser. Resultatet:

Ha en trevlig dag!

Ännu en seger

i tidens tecken. Det råder en inofficiell kamp mellan mig och min väckarklocka. Eller egentligen står kraftmätningen mellan min interna väckarklocka och min externa och jag har inte så mycket att säga till om. Jag är segertrofén. Eller offret, beroende på hur man ser på saken. Uppgörelsen gäller alltså hur länge jag ska få sova om mornarna och spelreglerna är enkla: min interna veckarklocka ska besegra den externa genom att väcka mig, gärna så tidigt som möjligt, innan alarmet skär genom lägenheten. Den interna vinner nästan utan undantag.

Idag till exempel, hade jag ställt alarmet på 08:00 för att hinna med att fixa lite innan dagen skulle börja men så att jag ändå skulle få sova, det är ju trots allt lördag. Klockan 05:49 tyckte min kropp att det var dags att gå upp. Det tyckte inte jag, men eftersom jag ändå var vaken och förmodligen skulle bli dödstrött om jag fortsatte sova allt för länge, ordnade jag en liten kompromiss och ställde om klockan till 07:30 och gick och lade mig igen. När klockan är runt sju vaknar jag igen och ger upp.

Morgonen har hittills bjudit på dusch, brödbak*, disk, tvätt och undanröjande i lägenheten. Jag är nu redo att ta mig an dagen. Solen skiner. Det är varmt. Det är najs.

*Ägg, mozzarella, sesamfrö, linfrö, pumpakärnor, solroskärnor, fiberhusk, morot, bakpulver och örtsalt. Blanda. Ugn. Ät. Gött.

Ondska.

Ondska... Bonska... Blånska... Blåska... Blåsa. Fick jag idag. Mitt under trampdynan. Trots mitt tjocka skiiiiinn. Pumba hade fått en blåsa lättare än jag. Men jag fick en. Inte skönt alls. Jag har ondska under foten!!

När du får oväntat besök....

Förra veckan gick jag till min hyresvärd och gav honom en lista på saker som behövdes fixas i lägenheten. Det var samma lista som jag gav honom i september, när jag flyttade in, minus två saker, plus två saker.

Igår kom jag hem och märkte att dörren inte var låst i två hack som jag brukar låsa den. Det fanns två rimliga förklaringar: antingen hade jag glömt låsa, eller så hade någon varit i lägenheten. Det var när jag upptäckte att osthyveln, som jag lämnat framme på diskbänken, fått sällskap av sophinken som jag anade ugglor i mossen. Där brukar jag ju inte ställa den. Jag ruckade på kökskranen. Den satt fast. Jag gick in i badrummet. Kranen där gick att spola i ordentligt. Lyset fungerade också som det skulle för första gången senan jag flyttade in. Detta bekräftade mina misstankar om att jag haft en självinbjuden gäst i min frånvaro under dagen. Välkommen åter, bara att stiga på vet jag.