onsdag 6 januari 2016

TVÅTUSEN..

...ÄNNUMERFANTASTISKT är året vi just trätt in i har jag hört!? Förra året var tvåtusenfantastiskt och vad jag har för tankar om det, kan man möjligen lista ut genom ledtråden jag gav i första delen av den här meningen. Om det är klurigt är svaret och saningen att förra året var... just det: fantastiskt. Och mitt. Mitt år var fantastiskt och det vantastiska året var mitt.

Men ett ögonblick, en sak i taget! Här står jag på bloggaravsatsen på väg att slänga mig rakt ut - utan att ta den minsta hänsyn till den gapande avgrund som bildats på de drygt fyra år av tystnad och tomhet som förflutit sedan sisst jag skrev?!
Må så vara.
Fyra år av ungeför allt som man kan tänka sig och inte tänka sig, allt man kan önska sig och inte önskat sig i livet; fyra år av välsignade vändningar och rannsakande rakspår; fyra år som har lett till idag och i år - år tvåtusenännumerfantastiskt - som twerkades in på mitt tak.

Det är onsdag och snön har kommit till Berlin. Där bor jag - i Berlin. Här alltså.
Nu kör vi. No mercy.




söndag 6 november 2011

Resedagbok

00:05            Sitter på bussen som ska ta mig från min gamla hemstad och föra mig ett steg närmare min nya. Mössa neddragen, proppar i öronen, huva uppfälld och fötter placerade på sätet framför: redo i största möjliga mån för en natt på rull.

ca. 02:00      En ohyggligt högljudd kvinna kliver på bussen med ytterligare två reskamrater som placerar sig i sätena bakom mig. Min skönhetssömn störs gravt.

04:30            Anländer till Arlanda flygplats. Kliver av på terminal 5 och hör, samtidigt som jag lämnar fordonet, hur den högljudda kvinnan konstaterar att hon måste ha somnat under resan och jag tackar i tysthet högre makter för det.

04:40            Står i kön till incheckningen när jag får förklarat för mig av mannen i flygplatspersonalen, som just inspekterat mitt boardingkort, att jag har hamnat helt fel. Eftersom jag fortfarande befinner mig i Svea Rike och har hört honom prata svenska med folk före mig i kön frågar jag vart på svenska vart jag ska och han svarar något - det är inte helt klart vad - på engelska med ekande stockholmska. Utifall att minnet svikit mig och, av någon oförklarlig anledning, ett annat språk än mitt modersmål skulle ha slunkit ut, noterar jag mitt uttal under min följdfråga. Inget fel på språket, vad jag kunde höra. Den här gången får jag halva svaret på engelska, och den andra halvan av det på svenska men en otrolig övertydlighet och lite dumförklarande underklang. Lite som att han, samtidigt som han visade mig tillrätta i orienteringen på flygplatsen, även ville ge en lektion i svenska språket.

04:43            Påbörjar min vandring mot terminal 2, dit det visade sig att jag skulle.

04:55            Hittar en bänk vid en öde restaurang som ser lämplig ut som sovplats. Lägger mig tillrätta för att ta mig en liten lur innan jag fortsätter min vandring.

06:08            Vaknar igen och hasar mig vidare mot terminal 2.

06:20           Anländer och ställer mig i kö till incheckning. Det går relativt snabbt och smidigt.

07:25           Planet lyfter och för mig och mina vänner som jag hittat på vägen till våra liv i München. Jag, min nackkudde, min mössa och mina hörlurar utgör ett fantastiskt team som får flygsträckan att krympa till ett stenkast från starten.

09:40            Hej München.

ca. 11:30      Kliver innanför porten från gatan till mitt lägenhetshus och mötas av en trevlig överraskningen: hissen är ur funktion. Så gärna som jag skuttar upp fem våningar med 30 kilos packning som inte går att bära på ett klokt sätt, är det precis vad jag får göra. Vilken tur.

ca. 11:35       I tryggt förvar i min lägenhet.

tisdag 4 oktober 2011

Hoppets duva.

En duva går och pickar efter något ätbart på en trottoar. Helt utan att bry sig det allra minsta om sin omgivning går den där och har inte i tankarna att flytta på sig om den inte absolut måste. Till exempel på grund av den i rask takt promenerande unga kvinna som flåsar sig fram i den friska morgonluften. Duvan flaxar sig upp i luften och landar igen några meter från platsen den tidigare infunnit sig på men där stegen av den unga kvinnan nu ekar. Duvan klarade sig undan den här gången också, trots att den flyttat sig i sista sekund men trots den kvicka manövern fick den unga kvinnan lov att sakta något på sina skyndande steg för att undvika duvslakt.

Jag har tidigare tänkt att duvor är så dumma. Fattar de inte att de måste flytta på sig när man kommer gående, cyklande, körande, eller på annat vis farande? Jobbigt det måste vara att vara en dum duva, man kan ju bli pågådd. Pinsamt.

Men efter morgonens möte med duvan på trottoaren tänkte jag om. Jag fick föreställningen om att duvor inte allt är dumma, utan bara oerhört lata. Varför skulle dem flytta på sig när dem vet att det som närmar sig med största sannolikhet kommer att undvika dem, eller åtminstone sakta ner. Så varför brådska? Jag kom på mig själv med att jämföra duvornas makliga beteende med människors. Jag syftar inte på det beteende som präglar vår existens genom att vi alltid söker den bekvämaste utvägen – vi är ju inte mer än människor – utan jag menar det påtagligt lata och dryga sätt som alltför många bland oss har anammat. Man går och pickar utan att bry sig, eller för den sakens skull ens reflektera över hur det kan tänkas påverka andra. Många är så upptagna av sig själva att det enda resultatet i ett möte med omvärlden skulle bli krock. Duvan flyttar i alla fall på sig tillslut. Duvan ger mig hopp. Är det dumt att ens hoppas?

Jag hittade ett fint ordspråk: "Den som lever på hoppet blir i alla fall inte fet." 




Lugnet efter stormen.

Oktoberfest. Det finns liksom ingen hejd på det hela. Folkfest och glada miner i all ära, men efter tre veckor av vallfärdande människor överallt ifrån, som alla borde tilldelas pris för sina beundransvärda prestationer i pimplande av omåttliga mängder öl – dag som natt, alla dagar i veckan – infinner sig känslan (som förresten redan fanns där efter första dagarna) av att det är nog. Min vädjan verkar tillslut ha nått fram till högre makter, för idag var kalaset borta, försvunnet lika plötsligt som det kom.


söndag 25 september 2011

GOD MORGON!!!

Efter uppvaknande kring 07:30 var det raka spåret mot köket efter ett snabbt toalettbesök. Väl bland knivar och spishällar kunde ingenting stoppa mig. Det var nämligen dags för veckans att ta sig uttryck i livsmedel från långt bort i öst. Ingen rätt mindre än...

宫保鸡丁

...eller...

Gong Bao Ji Ding

 ...eller KUNG PAO CHICKEN (längre än så sträcker jag mig inte i översättningen) 

stod färdig på spisen strax efter arla morgonstund. Men vadan denna plötsliga asiatiska prägel på köket, undrar ni. Jo, saken är den att detta är någonting som har legat och grott inom mig och bara väntat på att få komma ut. Sedan snart två år tillbaka har alla mina sinnen suktat efter den rätt som Malaysias kök introducerade under fem veckor av vällust som då spenderades i detta paradis. När min käre brors rumskamrat nu presenterade en rätt som skulle kunna vara just denna aptitlighet, började det brinna i knutarna. Jag hade väntat länge nog! Veckan har ägnats åt att införskaffa nödvändiga livsmedel som vanligtvis inte står i mitt skafferi, bland annat risvin och lite annat smått och gott, och nu äntligen är verket skapat.


Dock visste jag, av den information jag fått av brodern igår kväll (då han provade receptet), att detta inte var det rätta. Därför hade min förväntansfulla sinnesstämning lagt sig lite när jag intog köket i morse, men det betydde ju inte att min inbjudan av Kina blev indragen. Tvärtom är det viktigt att knyta nya kontakter. Resultatet blev en hejdundrande fest. Och vem vet; nästa gång kanske Kina i sin tur bjuder med en gammal bekant till mig i min ovisshet.



lördag 24 september 2011

SNACK!!

Inte synonymen till prat. Jag syftar snarare på tilltugg (eftersom mina tankar i allmänhet allt som oftast kretsar kring mat).

Överst på min lista över trevligt att tugga på hamnar inte ansjovis. Det är lite synd, för tänk bara att till fredagsmyset plocka fram en skål med små, små fiskar att börja gnaga på. Det vore helt fantastiskt! Rättelse: det vore helt fantastiskt - om man tyckte om det. Jag har nämligen en skål med små, små fiskar att gnaga på, men det smakar mest salt och var inte en så hissnande upplevelse som jag hade hoppats på.
 

En hissnande upplevelse däremot, det är att baka bröd. Vilket äventyr! Igår bakade jag bröd. Hårt bröd och mjukt bröd. ÅH VAD BRA DET BLEV, särskilt det mjuka. Bröd kan få hamna nånstans i toppen på snacklistan. Om det nu platsar där, det skulle lika gärna kunna stå som en hel måltid. 















PS. Eftersom att baka med mjöl är att baka med ondska och det är ju ingenting jag sysslar med. Därför förstår jag att ni vill veta hemligheten bakom mitt mjuka och kramgoa bakunderverk. Här får ni en ledtråd: Jag kallar det
"linfrösesamfrömandelhasselnötterfibrexbakpulverkesocrèmefraicheäggsmörbröd".


måndag 19 september 2011

Välkommen, nya vecka!

Denna måndag kan sammanfattas såhär: våt. Inifrån och ut, utifrån och in. Och för att ingen skall få olämpliga associationer vill jag förtydliga lite:

1. Det har regnat en väldans massa och då blir det lätt blött, särskilt när man har ett regnställ som inte riktigt uppfyller sitt syfte samt ett par gummistövlar som lyser i sin frånvaro.

2. Jag har varit i skolan. Det betyder att jag har svettats. En massa, får jag väl lägga till på det också. Svett är blött.


3. Juicy. Det måste sägas på engelska och med eftertryck. Detta av samma anledning som ovan. Jag syftar särskilt på dagens jazzlektion där monsterkvinnan till lärare (missförstå mig inte, jag älskar monstruösa lärare!) satte saftiga spår i låren efter otaliga benlyft och fouetté pirouetter.


När vi ändå är inne på välkomnanden kan jag passa på att slänga in ett hej till hösten också, som nog är här för att stanna nu, även om den förmodligen inte kommer att förlöpa oavbruten (med förra årets värmeknäpp på 20 grader i november månad i tankarna). 
Hopps!



fredag 16 september 2011

Nu har det gått en vecka.

Skolan är bra och rolig. Jag mår bra och har kul. Det kan lika gärna bli nästa vecka med en gång kan man tycka. 
Hej hopps!

torsdag 15 september 2011

En oro börjar sprida sig


i min kropp. Vissa av er kanske redan känner till mina tidigare duster med väckarklockan, där det oftast var jag som förnöjd gick som segrare ur slaget om tiden, innan klockan hunnit ringa på morgonen. Nu är vi tillbaka på samma spår, men med ytterligare en dimension adderad i dilemmat.

Jag vill och behöver sova. Klockan bryr sig inte; tiden går och låter mig göra det jag gör men med en önskan om att avbryta det hela om mornarna. Men nu vill inte min fysik tillåta mig till detta. Inte nog med att den tog upp kampen med väckarklockan igen – nu går den även emot sin anförare.

Det hela förmodar jag grundar sig i att jag har börjat se nattens alla timmar som onödigt tidsfördriv utan att någonting blir uträttat. Det problemet vill jag lösa genom att passa på att stretcha under tiden jag sover. Resultatet har på sistone blivit att jag:

1)     Vaknar mitt i natten för att byta stretchställning. Detta uppskattas inte eftersom jag gör mig själv pigg igen genom att jag blir medveten om att mina muskler är aktiverade och inte försatta i återhämtningsläge som de borde vara.
2)      Vaknar igen några timmar senare, ännu tidigare innan klockan ringer för att det har blivit så obekvämt att ligga i sängen att jag måste gå och lägga mig på golvet.

Jag överväger att lägga mig för att sova på golvet på en gång eftersom det ändå är där jag hamnar runt fem-snåret. 


Idag besökte jag även Robert ”grannen och sushimatern” Söderström på kvällskvisten. Bilden här nedan är av hans storartade verk. Se och skåda!



onsdag 14 september 2011

LÄNGE LEVER!!!


Jag säger bara det. Lever alltså. Det är jättebilligt. Det är jättegott. Det är jätteproteinrikt. Den har jättefin färg också, när den inte är tillagad. Men det får man inte sätta som första prioritet när man köper det, för då försvinner syftet med det lite. Den ska ju ätas upp, och det gör man gärna inte när den är rå. Men så länge man är beredd att offra den estetiskt tilltalande färgen för att få sig ett riktigt skrovmål, så är det nog typ det bästa tipset jag har för tillfället.