En oro börjar sprida sig

i min kropp. Vissa av er kanske redan känner till mina tidigare duster med väckarklockan, där det oftast var jag som förnöjd gick som segrare ur slaget om tiden, innan klockan hunnit ringa på morgonen. Nu är vi tillbaka på samma spår, men med ytterligare en dimension adderad i dilemmat.

Jag vill och behöver sova. Klockan bryr sig inte; tiden går och låter mig göra det jag gör men med en önskan om att avbryta det hela om mornarna. Men nu vill inte min fysik tillåta mig till detta. Inte nog med att den tog upp kampen med väckarklockan igen – nu går den även emot sin anförare.

Det hela förmodar jag grundar sig i att jag har börjat se nattens alla timmar som onödigt tidsfördriv utan att någonting blir uträttat. Det problemet vill jag lösa genom att passa på att stretcha under tiden jag sover. Resultatet har på sistone blivit att jag:

1)     Vaknar mitt i natten för att byta stretchställning. Detta uppskattas inte eftersom jag gör mig själv pigg igen genom att jag blir medveten om att mina muskler är aktiverade och inte försatta i återhämtningsläge som de borde vara.

2)      Vaknar igen några timmar senare, ännu tidigare innan klockan ringer för att det har blivit så obekvämt att ligga i sängen att jag måste gå och lägga mig på golvet.

Jag överväger att lägga mig för att sova på golvet på en gång eftersom det ändå är där jag hamnar runt fem-snåret. 

Idag besökte jag även Robert ”grannen och sushimatern” Söderström på kvällskvisten. Bilden här nedan är av hans storartade verk. Se och skåda!