Refrängen.

Sommaren kom och den såg, men segrade gjorde tillslut hösten. September månad trädde in och övertog augusti som ersatt juli innan någon ens hann förstå att juni var slut. Nu är det alltså dags för mig att lämna Sverige och hösten bakom mig för att förlänga sommaren lite på sydligare breddgrader och för att träda in i nästa fas i livet och utbildningen. Jag har lite känslan av att denna fas ska få mig att förstå vad jag faktiskt håller på med. Efter ett år som utomlandsstudent har jag nämligen inte kommit att göra det än.

Jag sitter i en vitmålad buss med blå säten och det är med blandade känslor jag rullar fram i halvmaklig takt genom Svea Rikes landskap på väg till huvudstaden för härbärge över natten, innan min resa fortsätter. Min för tillfället melankoliska sinnesstämning präglas mest av tanken på att jag lämnar vänner, familj och fantastiska Karlstad bakom mig, men vemodet blandas även med ett lätt illamående efter lite för mycket god mat från min käre morbrors födelsedagsbuffé och en väldans massa bilåkande på små, krokiga landsvägar På det en fortsatt färd och alldeles för mycket stillasittande i buss, samt en alltmer betungande trötthet av bara tanken på att jag ska upp klockan halv fyra i morgon bitti för att påbörja nästa rese- etapp. Men samtidigt är jag full av förväntan inför det nya året som är på väg att ta sin början. Nya människor, nytt upplägg i skolan och för egen del. Och så har jag skaffat pepparkvarnar, så nu blir det ännu roligare att laga mat. I mitt huvud har jag smitt lömska planer om hur jag ska fortsätta mitt erövrande av världen och ser fram emot att sätta dem i verket.

Sommaren kom, hösten såg, men i slutändan är det jag som kommer att segra!