Dags nu.

En vecka har nu förlöpt sedan jag återigen lämnade hemlandet för att påbörja mitt andra år som utlandsstuderande i den ytterst tyska staden München. Under sju dagar har jag hunnit förstå och acceptera att jag faktiskt råkar bo här och att detta inte är ännu en väldigt lång, schemalagd och ständigt återkommande semestertripp mellan loven, vilket jag nog tidigare har uppfattat min vistelse här som. Sedan jag kom hit för första gången har jag väntat på att ta itu med chocken som skulle komma av det faktum att jag gav mig av från hemmatrakter, familj och vänner för att ägna mig åt mitt eget liv på heltid, utan att vara det minsta förberedd på vad som väntade bakom knuten. Den chocken hann lägga sig innan den ens hann infinna sig och här står jag nu, bokstavligen, i min lägenhet och undrar vad som hände.

Att återvända hit har aldrig känts så egendomligt. Det är dags att gå tillbaka till det kapitel jag bläddrade förbi utan att läsa klart. Och den här gången skall det lusläsas! Och nu slutligen, efter veckans bravader, har jag landat. Något säger mig att det kommer bli ett fullständigt fantastiskt år och med ett mjuk och kramvänligt ”pling”, likt det som ljuter då min nyinköpta mikro är redo att presentera sitt verk; så är även jag redo att påbörja arbetet av mitt.