Den medicinska eran.

En skadad fot, en ond höft, lite brännskador en trevlig förkylning. Vilket underbart tidevarv. Visst gör dessa missöden, samt det faktum att jag hellre skulle vilja vara i skolan än att sitta instängd i lägenheten en måndag och skriva detta, mig måttligt irriterad men ljusare tider skall komma. Jag inser att det inte finns så mycket att göra åt läget just nu, förutom att gilla det och försöka göra det bästa av det.

Det bästa jag har kunnat göra hittills idag är att ha sovit så länge jag har kunnat, tills byggarna och deras maskiner på byggarbetsplatsen utanför mitt fönster gjorde det omöjligt att fortsätta med det. Därefter gottgjorde jag gårdagens olyckshändelse i köket, som kostade mig otroligt otrevliga fettfläckar på mina favoritmjukisbyxor och än otrevligare märken på mina lår, med att tillaga en fantastisk frukost bestående av havregrynsgröt med kokos, kanel, mandel, solrosfrön, russin, hasselnötter, paranötter, cashewnötter, valnötter, torkade bananer och diverse torkad frukt. Ultimat.

Men det bästa av allt är att det nu endast är fem dagar kvar tills jag återvänder till Svea Rike. Fem dagar kvar till en veckolång visit av släkt och vänner. Fem dagar till en nostalgitripp i barndomskvarter. Fem dagar till en chans att införskaffa oersättliga varor och produkter från norr som ska fylla mitt skafferi, min garderob och lägenheten i övrigt när jag återvänder. Och fem dagar till en välbehövlig rehabiliteringsperiod för både kropp och själ. Åter ska jag finna mig i barnaårens ens friska dagar!!

Livets restaurang.

Här sitter jag, mätt, glad och i högsta grad nöjd med livet. Efter dagens insats i köket har jag nu framför mig en rykande färsk, tämligen aptitretande och alldeles uppäten bit av den pizza jag för en liten stund sedan skapade. I detta tillstånd av belåtenhet vill jag passa på att dela med mig lite av min livsfilosofi.

Som rubriken på inlägget antyder, ser jag livet lite som en restaurang - man kommer hit med hopp om något gott men vet inte riktigt vad man kommer få. Gillar man vad som erbjuds får man lära sig receptet och baka nästa paj i samma form. Gillar man det inte får man prova något nytt, kanske bli vegetarian. Man kan även gilla vad som serveras men känna att man vill ha lite extra krydda, lite extra flave på livet. Genom att pröva sig fram hittar man kanske till slut den hemliga ingrediens som krävs för att göra tillvaron total. Vilken denna är, är naturligtvis inte min uppgift att meddela, utan den får var och en hitta på egen hand. Jag har hittat min.

Jag kom hit i hopp om goda tider och fick det bästa Münchens kök hade mig att erbjuda. Förrätten var god och det tackar jag för. Genom lärdomen att koka soppa på en spik och under min egen variation på livets huvudrätt har jag min biff kittad. Nu är det bara att ta för sig av efterrätten!

Man blir vad man äter.

Idag var nog den sämsta dagen sen jag kom hit. I samma stund som jag klev ur sängen i morse sa min smärtande lekamen åt mig att sluta med det och gå och lägga mig igen. Ibland är det dåligt att vara självständig, i synnerhet vid tillfällen då man inte ens lyssnar på sin egen kropp.

Under skoldagen idag återspeglade min hjärna dagens matlåda i allra högsta grad, men någonstans i kyckling- och broccolistuvningen lyckades jag i alla fall konstatera att jag har det rätt bra, även om vissa saker kan förbättras. Exempelvis skulle jag bli glad om antalet defekter på kroppen kunde reduceras.

Efter gårdagens besök hos farbror doktorn fick jag nämligen fastställt att en inflammation är på väg att slå sig till ro i min häl, något jag inte uppskattar. Tur att min broccolihjärna i vanliga fall är skarptänkt och redan hade anat odåd. Detta är varför jag hittills inte har visat nästan-inflammationen någon större gästfrihet utan varit så avfärdande jag kunnat. Hopp och liknande, som är bra vän med nästan-inflammationen, har inte välkomnats med öppna armar. Från och med idag får jag alltså avstå dylikt helt, tills det blivit bättre. Fram till dess är rehabiliteringsträningen min bästa vän, i vilken första delmålet är att öka statistiken för antalet timmar sömn per natt. Med början nu.

Gute Nacht.

Jobba med, inte mot.

Denna vecka har varit en vecka utan varmvatten i Frau Erikssons lägenhet. Det har inte varit några större problem eftersom jag duschar på skolan och inte har behövt tvätta än. Till övriga saker man kan tänkas behöva varmt vatten till har jag använt mig av vattenkokaren. Mycket praktisk pinal. Men nu börjar rena kläder tryta och jag tycker det kan vara trevligt att veta att jag i alla fall har möjlighet till varmt vatten om jag så skulle behöva det. Detta var anledningen till att jag, efter skolan idag (som för övrigt var en mycket bra dag), tog vägarna förbi Herr Czech och Herr Winter för att lätta mitt hjärta om saknaden av det varma i mitt liv.

Herr Czech och Herr Winter är alltså min hyresvärd och dennes högra hand, två lustiga karlar precis som namnen antyder. Men trots bossens namn, är han inte alls särskilt käck, utan mer lite vad jag skulle beskriva som lite halvtrött på sitt jobb. Det skulle kanske gå lite lättare om han skaffade praktiska kontorsprylar, som dator, men se det går inte för sig. Mannen är av den gamla skolan, alla kategorier. Han kan vara lite knepig att förstå sig på men fördelen med detta är att när man väl förstår sig på honom vet man hur man ska gå tillväga för att få som man vill. Min mycket klipska insikt gör att jag får det att bli lite enklare och lite roligare för båda parter när jag ber om något.

Så efter mitt besök hann jag jämt innanför dörren innan Herr Winter ringde på. Och vips så var saken biff. Nu kan jag återgå till mitt liv igen, vilket kommer att bli precis som förut, fast med varmvatten.

Som tack till karlarna på Schleissheimerstrasse vill jag gärna tillägna föjlande:

Czech baby, Czeck baby 

Herr Winter

Bemästrad av Magen.

Det var inte bara stegen som ekade när jag besteg trapphusets solida avsatser upp till lyan idag. Efter den gångna skoldagen som avslutats med den veckovis återkommande inskolningen i tyska språket skrek Magen efter mat. Magen ville inte vänta på mat längre, vilket var varför Magen lyckades övertala mig att tjuva morgondagens matlåda, bestående av en alldeles enastående god wok, för att bli tillfredsställd. När Magen har bestämt sig för något finns ingen återvändo.

Efter att ha fallit offer för Magens skoningslösa befallningar söker jag desperat efter en åtgärd för att ställa min rubbade ståndaktighet tillrätta. Det enda mitt skarpa intellekt säger mig är att jag måste diska.

Okej.

Det revolutionerande leendet.

Jag tror inte direkt att jag kommer få Nobelpriset för denna iakttagelse, men jag känner mig lite som Columbus måste ha gjort när han steg i land i Amerika. Jag är inte den första och kommer med största sannolikhet inte heller vara den sista som upptäcker allt det fantastiska som positivt tänkande medför. Det är ju inte nog med att man mår som en gudinna, presterar finfint och får så mycket att bli så allmänt bra. Ännu mer fantastiskt yttrar sig när man delar med sig av det goda!

Igår var en dag rätt lika de flesta andra torsdagar. På väg hem från skolan, när jag kom trampandes, klev plötsligt en tjej ut i cykelbanan. Goda råd var inte dyra. I stället grep min blixtsnabba reaktionsförmåga in och inom bråkdelen av en sekund hade min tumme sträckt sig efter cykelns ringklocka. Med ett överraskat ryck vände sig tjejen om, troligtvis i tron om att hon skulle mötas av en citronsur min och en blick vart uttryck här censureras av hänsyn till bloggens läsare. Men sådant var inte fallet. I stället vände hon sig om för att bländas av ett smil likt solen över en fjälltopp en gnistrande klar vinterdag. Mitt leende besvarades och för ett ögonblick kunde vi i samklang njuta av den glada sinnesstämning som just förökat sig på Münchens gator.

Så simpelt. Men så bra. Positiv energi är en bristvara bland många och är en alldeles utmärkt anledning till varför den bör slösas på än mer.

DELA MED DIG AV DET GODA! 

Bortrövad.

Det är lördag och jag har planerat dagen till ägnande åt sysslor som att städa, tvätta och diska. Framemot lunch ringer någon på min dörr. Intet ont anande öppnar jag och möts av två figurer som försöker lura ut mig ur lägenheten. Den som verkar ha befälet är lång, med militärgrön jacka och grå huvudbeklädnad. Den andre är betydligt kortare och klädd i svart. Jag låter mig inte överlistas utan meddelar att jag är upptagen, för att sedan stänga dörren om mig och pusta ut. Det var nära ögat. Just som jag ska återvända till mina göromål hörs dörrklockans genomträngande surr på nytt. Än en gång står dessa två varelser utanför min port och den här gången har jag inget val. De tränger sig in i lägenheten och beordrar mig att göra som jag blivit tillsagd. Desperat söker jag efter en utväg men det är redan för sent. Innan jag vet ordet av det finner jag mig på väg mot okända trakter.

Jag hade inte varit i Olympiapark förut och visste inte riktigt hur det såg ut. Det första jag såg var en hög kulle, efter vilken vi bestigit mitt synfält möttes av tusen åter. Inte riktig så många kanske, men parkens formades av det kuperade landskapet med stora öppna fält och enstaka träd som vakade över vidderna. Efter en paus för lunch, som jag snabbt lyckats skrapa ihop innan vi gav oss iväg, tog vi oss upp mot toppen där vi konstaterade hur fascinerande Alperna är då silhuetten av bergen bryter horisonten på andra sidan stadens vidd och banar sin väg upp genom molnen. Med ryggen mot fjällen ser vi Olympiastadion ligga öde.

Det som skulle bli en liten tur blev en ganska lång tripp på närmare fyra timmar. En mycket trevlig dag som avslutades med ytterligare en kväll i filmens anda med nybakade scones.

Tack.

Wochenende. Ja, bitte.

Idag kan jag berätta att jag har gått utsmyckad med en färgrann sjal som jag fått av mormor. Detta av två anledningar. Den ena är att själen är fin. Den andra och kanske huvudsakliga anledningen till att jag haft den på mig under klasserna idag är att allt inte står helt rätt till med lilla nacken. Det är nu man önskar att man var bundis med Den Allsmäktige; en klapp på axeln och lidandet är över.

På mitt egna vis tänker jag hela mig genom att ägna de två dagar som helgen erbjuder åt ultimat chill. Efter ytterligare en vecka av svett och lite blod – dock inga tårar – blir det nog inga som helst problem att klara av de första uppgifterna på rehabiliteringsschemat: baka kladdkaka, se på film hos granne som bakar morotskaka, äta kladdkaka och äta morotskaka. Sen är jag fit for fight.

Kladdkaka är bra för ALLT