Här sitter jag, mätt, glad och i högsta grad nöjd med livet. Efter dagens insats i köket har jag nu framför mig en rykande färsk, tämligen aptitretande och alldeles uppäten bit av den pizza jag för en liten stund sedan skapade. I detta tillstånd av belåtenhet vill jag passa på att dela med mig lite av min livsfilosofi.
Som rubriken på inlägget antyder, ser jag livet lite som en restaurang - man kommer hit med hopp om något gott men vet inte riktigt vad man kommer få. Gillar man vad som erbjuds får man lära sig receptet och baka nästa paj i samma form. Gillar man det inte får man prova något nytt, kanske bli vegetarian. Man kan även gilla vad som serveras men känna att man vill ha lite extra krydda, lite extra flave på livet. Genom att pröva sig fram hittar man kanske till slut den hemliga ingrediens som krävs för att göra tillvaron total. Vilken denna är, är naturligtvis inte min uppgift att meddela, utan den får var och en hitta på egen hand. Jag har hittat min.
Jag kom hit i hopp om goda tider och fick det bästa Münchens kök hade mig att erbjuda. Förrätten var god och det tackar jag för. Genom lärdomen att koka soppa på en spik och under min egen variation på livets huvudrätt har jag min biff kittad. Nu är det bara att ta för sig av efterrätten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar