Idag var nog den sämsta dagen sen jag kom hit. I samma stund som jag klev ur sängen i morse sa min smärtande lekamen åt mig att sluta med det och gå och lägga mig igen. Ibland är det dåligt att vara självständig, i synnerhet vid tillfällen då man inte ens lyssnar på sin egen kropp.
Under skoldagen idag återspeglade min hjärna dagens matlåda i allra högsta grad, men någonstans i kyckling- och broccolistuvningen lyckades jag i alla fall konstatera att jag har det rätt bra, även om vissa saker kan förbättras. Exempelvis skulle jag bli glad om antalet defekter på kroppen kunde reduceras.
Efter gårdagens besök hos farbror doktorn fick jag nämligen fastställt att en inflammation är på väg att slå sig till ro i min häl, något jag inte uppskattar. Tur att min broccolihjärna i vanliga fall är skarptänkt och redan hade anat odåd. Detta är varför jag hittills inte har visat nästan-inflammationen någon större gästfrihet utan varit så avfärdande jag kunnat. Hopp och liknande, som är bra vän med nästan-inflammationen, har inte välkomnats med öppna armar. Från och med idag får jag alltså avstå dylikt helt, tills det blivit bättre. Fram till dess är rehabiliteringsträningen min bästa vän, i vilken första delmålet är att öka statistiken för antalet timmar sömn per natt. Med början nu.
Gute Nacht.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar