Det är lördag och jag har planerat dagen till ägnande åt sysslor som att städa, tvätta och diska. Framemot lunch ringer någon på min dörr. Intet ont anande öppnar jag och möts av två figurer som försöker lura ut mig ur lägenheten. Den som verkar ha befälet är lång, med militärgrön jacka och grå huvudbeklädnad. Den andre är betydligt kortare och klädd i svart. Jag låter mig inte överlistas utan meddelar att jag är upptagen, för att sedan stänga dörren om mig och pusta ut. Det var nära ögat. Just som jag ska återvända till mina göromål hörs dörrklockans genomträngande surr på nytt. Än en gång står dessa två varelser utanför min port och den här gången har jag inget val. De tränger sig in i lägenheten och beordrar mig att göra som jag blivit tillsagd. Desperat söker jag efter en utväg men det är redan för sent. Innan jag vet ordet av det finner jag mig på väg mot okända trakter.
Jag hade inte varit i Olympiapark förut och visste inte riktigt hur det såg ut. Det första jag såg var en hög kulle, efter vilken vi bestigit mitt synfält möttes av tusen åter. Inte riktig så många kanske, men parkens formades av det kuperade landskapet med stora öppna fält och enstaka träd som vakade över vidderna. Efter en paus för lunch, som jag snabbt lyckats skrapa ihop innan vi gav oss iväg, tog vi oss upp mot toppen där vi konstaterade hur fascinerande Alperna är då silhuetten av bergen bryter horisonten på andra sidan stadens vidd och banar sin väg upp genom molnen. Med ryggen mot fjällen ser vi Olympiastadion ligga öde.
Det som skulle bli en liten tur blev en ganska lång tripp på närmare fyra timmar. En mycket trevlig dag som avslutades med ytterligare en kväll i filmens anda med nybakade scones.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar