Det vet man ju inte säkert, men en sak man vet är att det ultimata ständigt når nya höjder när Eriksson och Kamp är i farten. I åtta veckor har vi levt i varandras frånvaro, hon fängslad i helvetets eldar, jag med fotboja och oförmögen att leva i den frihet som jag kan tyckas ha. Förenade skulle vi dock kunna bryta oss ut ur självaste Azkaban om vi så skulle vilja.
Fredag kväll mötte jag i glädjesprång min vän vid Hauptbahnhof efter att, snabbt som ögat, ha förberett den festmåltid som jag som värdinna skulle bjuda på. Väl hemma i lägenheten var det bara att börja steka pannkakorna.
Lördag förmiddag bjöd på tre timmars danshistoria på skolan, vilka inte riktigt hade funnits i tankarna när vi planerade helgen, men de genomlevdes relativt smärtfritt med utdrag från klassiska balettstycken på film samt i praktiken. Promenerande var något som präglade dagen och de 12000 steg man rekommenderat bör ta dagligen var avverkade som i en vindpust. Den indiska restaurangen tvärs över gatan besöktes över lunch och två portioner Chicken Tikka Masala stod en kort stund framför oss på bordet, men påträffades ett ögonblick senare i våra mycket belåtna magar. Pajen som var tänkt till välkomstmiddag på fradagen prydde istället på lördagskvällen vårt bord och efterrätten bestod av glass från Ben & Jerrys. Timmarna senare hade vi gett oss ut i Münchens nattliv för att se vad detta hade att erbjuda. Hamnade på stans största klubb och blev kvar ett tag för att sedan inse att detta inte höll måttet för att kunna mäta sig med den klass vi kräver för att vara nöjda. Så småningom kom vi hem och avslutade festen med ost och kex innan vi kröp till kojs…
… för att vakna upp till den ultimata softardagen: vakna, ligga kvar i sängen, softa, äta frukost, fortsätta äta frukost, göra pepparkakshus, äta paj, softa, fortsätta softa och softa lite mer. Sedan var det dags att knyta ihop påsen, sluta där vi började – vid Hauptbahnhofs tågrälsar. I morgon är det tillbaka till vardagen som gäller, och helgen har gett mig den ultimata uppladdningen för att ta mig an livet igen.
Mmmm!