Hårtork och häl-vete.

På tyskalektionen idag fick vi reda på varför det plötsligt har blivit så varmt. 20 plusgrader i mitten på november är ju faktiskt rätt märkligt och det beror på ett fenomen som kallas Föhn. Det är en vädersituation som uppstår i södra Bayern, vid Alperna, och gör kort och gott att det plötsligt blir varmare. Jag hänvisar till Google för vidare information.

Vi fick även alla frågetecken uträtade kring vilket kroppsideal som skall råda. På ett papper med lite olika dialoger att öva på fanns följande:

- Wie groß bist Du eigentlich?

- 1 Meter 64. Und du?

- 1 Meter 70 und ich wiege 54 Kilo.

- Dann haben wir gemeinsam 100 Kilo. Weißt Du was ich wiege?

För er som inte förstår detta kommer här en liten översättning (från tjejen som har stenkoll på språket):

- Hur stor (hur lång) är du egentligen?

- 164 cm. Och du?

- 170 cm och jag väger 54 kilo.

- Då väger vi 100 kilo tillsammans. Vet du vad jag väger?

Så fint.

Något annat som är fint är min häl. Den är så fin, så fin. Så fin att jag skulle vilja hugga av den och lägga den på en hylla. Nu ljög jag lite, men bara lite. Jag vill mer än gärna hugga av den, men inte för att den är fin utan för att jag hatar den. Hata är ett starkt ord, vilket är varför det passar så bra i det här sammanhanget. Efter behandling med akupunktur på lovet försvann inflammationen och lyckan steg mig över öronen. Men underbart var denna gång ungefär tusen miljoner för kort och i torsdags kväll kom eländet tillbaka. Idag har jag fått någon slags botoxliknande injektion i hälen som skulle hjälpa. Värt att ge en chans, jag har nämligen kommit till ett stadium där jag är villig att gå rätt långt för att få ett slut på smärtan som orsakar ett liv i misär. Jag är här för att dansa, vilket bokstavligen betyder att dansen är mitt liv nu. Och så får jag inte dansa.