Mina mentala förberedelser för resten av terminen är svårslagna och det finns inte en chans att jag kan slippa undan mig själv. Veckorna innan lovet kände jag tydligt att det var något som hade fattats, något som gav mig ett distraherat psyke. Men nu har jag sett till att ge mig själv avstampen för mitt nya, ännu lite bättre, jag där jag inte kommer att låta någonting stå i vägen för mina mål.
Saknaden av matpaj var enorm och mitt strategiska tillvägagångssätt att göra slut på all mat, som kunde tänkas bli förstört av en veckas frånvaro (i och med lovet), gav mig inte möjligheten att rätta mig efter min åtrå. Men efter att jag, efter skolan igår, fyllt på kylskåpet från scratch fanns ingen tid att spilla och snart stod den där – pajen – och lyckan var gjord. Nu känner jag mig hel igen, redo att ta mig an de utmaningar som ligger framför mig.
 |
| HUR redo?! |
En annan lustig sak som är värd att nämna, helt apropå ingenting, är en sak som hände mig när jag cyklade hem från skolan idag. Det var alldeles innan jag kommit fram till porten till lägenhetshuset. Jag skulle lite snabbt och smidigt vända mig om för att se att min väska inte hade ramlat av cykelkorgen (som sitter på pakethållaren, helt fantastiskt). Dock vad det lite svårare än beräknat eftersom jag cyklade på en smal trottoar, avskärmad från byggarbetsplatsen utanför där jag bor med rödvita plaststaket. Jag vinglade till och var lite halvnära att cykla in i plaststaketet. Så blev inte fallet, MEN…
… I stället fick jag vara med om någonting otroligt märkligt och helt magiskt! I stunden då jag vinglade på som bäst (vilket var inom loppet av ungefär två sekunder) fick jag en känsla som är lite svår att beskriva, men jag var helt säker på att jag var med i julkalendern. Jag vet inte riktigt vilken, men jag kan lova er att det var en fabulös känsla! Kanske är det bäst att lämna det där för vidare spekulationer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar