Tidig morgon lämnade jag tryggheten i Sverige och begav mig, tillsammans med far, ut på vägarna genom det värmländska landskapet för att så småningom rulla över norska gränsen. Snart fann jag mig, ensam och trotsande gravitationskraften, i luften över Europas slätter med destination Tyskland och München.
Löwenbräukellers stolta torn välkomnade mig när jag tog första klivet på marknivå efter transferen under jord från flygplatsen. Runt hörnet väntade en öde lägenhet. Efter en heldags resande kändes lägenheten lockande med sin säng att erbjuda till senare. Vad som inte kändes lika lockande var det lika öde kylskåpet i lägenheten. Min mage kallade på maten som lyste med sin frånvaro. Jag hittade en majskolv i frysen som jag kokade och med min gränslösa fantasi slängde jag ihop en sconesdeg av det jag hittade i skafferiet och lite nästan för gammal quark som stått kvar i kylen sedan jag åkte. Resultatet blev häpnadsväckande bra. Som tur är hade jag även ost med från Sverige och kvällsmaten blev en njutning.
Jag vet inte hur jag ska sammanfatta vistelsen i Sverige. Bäst är väl ett bra ord. Dock blev det, som alltid, ont om tid till att göra allt jag tänkt mig. Sjukdomen i början på veckan är att beskylla för en del av det men det vore orättvist att ge den hela skulden. Men måste inse sina brister och att jag inte är världens absolut bästa planerare har väl inte hjälpt mig genom mina dagar. Hur som haver flög i alla fall tiden iväg och snart gjorde jag detsamma. Det jag fick var en dos av gammalt och tryggt och för mig helt oslagbart. Veckorna räknas nu ner till nästa gång jag återvänder. Då, det lovar jag dyrt och heligt, då blir det mer. Av allt.
Vad som återstår att göra till dess är precis det jag gjort hittills i höst. Fast mer. Av allt.
Hårdare. Bättre. Snabbare. Starkare.
Hårdare. Bättre. Snabbare. Starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar