Tips från coachen.

1. Om du ska grädda något i ugnen går det extra fort och smidigt om du sätter på ugnen i förväg så att den, under tiden du förbereder ingredienserna, hinner värmas till den temperatur den behöver för gräddandet.

2. Det är smart att, innan du sätter på ugnen, titta efter så du inte har någonting stående där. Det kan till exempel vara de där kexen som du gjorde tidigare under dagen som står där och, i och med upphettandet av ugnen på nytt, kan få en få en oönskad bismak av bränt. 


3. Låt oss säga att du nu faktiskt hade glömt kexen i ugnen och upptäcker det då du är på väg att sätta in kakan du nu håller på att baka. Ta då genast ut kexen och placera formen med kakan i ugnen i stället.


4. Om du får för dig att smaka på ett av kexen för att se hur mycket av den ordinarie smaken som finns kvar - vänta då tills de har svalnat. Kexen är i stunden de tagits ut ur ugnen mycket varma. 


5. Är osäker på hur varma kexen är, stoppa då en bit i munnen. Om det börjar fräsa ur munhålan då kexet kommer i kontakt med salivet som finns där, är de för varma och bör inte ätas. 

 

Rosor är röda, violer är blå. Sukrin är dyrt....

 … men sött ändå. Smakar det så kostar det säger man ju. Så därför köpte jag med mig ett halvkilo sukrin som fick trängas i min ryggsäck, tillsammans med ett kilo brunost, ett kilo vitost, en hålslev, teskedar, äggkoppar, en pärm och lite annat – smått som gott – på vägen tillbaka till München.

Buss, mera buss, flyg och ännu mera buss tog mig hem vad som kändes som relativt snabbt eftersom jag påbörjade min färd nattetid och därför anlände hyfsat tidig eftermiddag. Resten av dagen och kvällen användes till att handla, packa upp och installera mig i lägenheten. Jag lyckades sova större delen av resan, med undantag från avbrott vid transportbyte och ett tillfälle då busschaffuören, vid fyratiden på morgonen, väckte hela den sovande här han fraktade genom att tända upp i bussen och be alla plocka fram sina biljetter för kontroll av dessa. I övrigt gick allt problemfritt om man bortser från den temporära nackspärr jag drog på mig, orsakad av de inte helt anatomiskt korrekta sovställningar jag hade intagit under resan.

Idag är det söndag och det har blivit kväll. Vad gör man åt saken? Bakar en kaka? Ja, jag tror jag ska baka en kaka. En dyr kaka med sukrin. Mmm, äta pengar! 

I skuggan av sanningen - en helt sann historia

Del 1

Lovet närmade sig med stormsteg men i München var atmosfären en helt annan än stormlik. Staden hade slagit ut sina armar och omfamnat våren lika varmt som den själv i sin entré. Solen sken, fåglarna kvittrade och folket vadade i den glada sinnesstämning som vågen av öppenhjärtighet fört med sig å vårens vägnar. På ytan rådde lättsamhet och frimodighet men bakom stängda dörrar pågick lömskt hemlighetsmakeri av allra högsta grad. Lika flitigt som en myra bär sina strån till stacken verkade någon för att få alla pusselbitar på plats i sin sluga plan och väntade ivrigt på att få sätta sitt projekt i verket. Denna någon var jag.

En vecka har gått sedan jag tog det beslut som bokstavligen fått avsikterna för mitt liv den närmsta tiden att ändra riktning. Som fattig student hade jag med sorg i själen, men med ett lappat hål i plånboken, fattat mitt beslut om att stanna kvar i den stora staden under lovveckan. Min tröst skulle, som så många gånger förut, bli Skype. Vännerna i skolan stöttade mig i mitt beslut, förstående om min situation, och givit mig uppmuntrande kommentarer som fått mitt samvete att lätta en smula. Men faktum kvarstod. Jag ville hem.

Och så en fredag, inte alltför olik andra fredagar, hände på kvällen någonting märkligt. Min inre längtan tog över min handlingsförmåga och hjärnan hade inte längre någon talan nu när hjärtat ville göra sig hört. Jag hade rutinmässigt satt på datorn och satt mig tillrätta på min pilatesboll för att göra min dagliga koll av saker som kan vara intressanta samt av sådant som är helt utan betydelse. Det var då det skedde. Nästan helt utan förvarning och det var gjort i ett nafs. Nu satt jag och stirrade på dataskärmen framför mig där orden i meningen tycktes lysa svart mot den vita bakgrunden.

I skuggan av sanningen - en helt sann historia

Del 2

”Tack för ditt köp”! Den sista av biljetterna till de olika färdmedel som skulle ta mig till mitt hjärtas stad var min! Nu återstod bara väntan och en iver växte inom mig, en iver som ville tala om för alla det fantastiska som just hade hänt! Men ju mer upprymd jag blev av känslan att det hela var så oväntat spontant, ju mer beslutsam blev jag om att låta det bli det för alla andra med. Så jag lät det vara osagt.

Veckan efter helgen som följde kom och gick och i en rasande fart. Mitt ruvande av hemligheten var som att leka en ovanligt spännande och utdragen lek som bara jag visste om. Dagen då det äntligen var dags vaknade jag timmen innan klockan ringde, steg klarvaket upp och avverkade de sysslor som skulle uträttas innan avfärd. För en gångs skull hade jag nu gott om tid för att ta mig till bussen som skulle ta mig till flygplatsen. Detta kändes som en bra början på min resa. Det fortsatte i samma takt när både buss och flyg faktiskt gick enligt schema. I högtalarna spelades trumpetfanfar och en röst talade stolt om att vi anlänt före angiven tid, när planet landat på svensk mark. Ytterligare en busstur tog mig in till tåget som gick raka spåret hem. Sedan jag bokat biljetterna hade en hel mängd scenarion spelats upp framför mig och jag hade i min tankeverksamhet försökt klara ut de olika tänkbara situationer jag skulle kunna hamna i. Under tolv timmars resande hade jag hunnit lösa de flesta av dem och tillslut var jag ganska övertygad om att det skulle gå fint. Då tåget stannat på perrongen närmast sprang jag från stan till hus nummer 23 på gatan i barndomskvarter. Det lyste i fönstren och trots den bitande kylan omkring mig spreds en värme inom mig då jag klev in på tomten till det gröna stenhuset. Med nervösa steg klarade jag se sista trappstegen fram till dörren och sträckte mig efter ringklockan. Jag var hemma.

Halva inne.

Och så var veckans första hälft gången. Mer, till och med. Morgondagen är kort dag och därefter kommer det dagen som innefattar helg. Idag, mina vänner är det nämligen onsdag. Men det är inte vilken onsdag som helst. Just den här onsdagen känns nämligen lite för speciell för att sorteras in i facket där alla de andra onsdagarna placeras. Varför? Kärt barn har många namn, som man säger. Eller bra dag har många skäl.

Jag vaknade i morse och kände att nu är det dags att stiga upp och möta dagen! Ungefär fyra sekunder senare gick alarmet igång på min mobilväckarklocka efter vilket frukost vankades, samt påklädning och tandborstning. Innan jag lämnade lägenheten gick jag igenom övningarna som skulle framföras i lärarposition på provet i pedagogik och konstaterade att det kändes ju rätt bra. Väl i skolan kändes alla lektioner bra och humöret var i topp. Provet gick fint och trots att onsdag är längsta skoldagen, rullade den förbi kvickt nog.

När jag återvänt till min boning tog jag itu med disken som stått sedan helgen och kände min nöjs med mitt dagsverke. Men här fanns ingen tid för vila! Istället tog jag mig an matlagningen som jag i ärlighetens namn hade längtat hem till. Häromdagen hittade jag nämligen ett recept med kyckling och mango som jag velat prova. Det verkade alldeles förträffligt gott och den mango jag införskaffat i helgen, som nu nått stadiet perfekt mognad, kom väl till pass. Resultat: Min egen lilla twist av mangokycklingreceptet blev TYP HUR GOD SOM HELST!! Nästan utan att skämta kan jag, efter dagens utförda underverk i köket, nu utnämna mig själv till spelare i samma liga som mina kockvänner på himmelrikets egen indiska restaurang här på hörnet som jag nämnt förut. Ni läste rätt. Typ hur gott som helst, jag säger bara det.

 

Här kommer – helt utan inbördes ordning (en kökets trollkonstnär avslöjar ju aldrig sina hemligheter) – ingredienserna till min mirakelgryta:

Kyckling

Mango

Ingefära

Gul lök

Vitlök

Salt

Peppar

Olja/smör

Kanel

Kokosmjölk

Paprika

Mjölk/grädde

Kokos

Paprikapulver

Mandel

Det ultimata är förmodligen ris till. Ät. Njut. Ät lite till. Sluta inte njuta.

En eloge:

Det må vara Ida som sätter fart på sommaren, men innan hon kan göra det krävs att någon sätter fart på våren. En uppgift som utförs med glans av alla de oförvägna gatusopare där ute som trevar i vinterns kalla fotspår men vars ynnest smälter även den uthålligaste av snödrivor. Tack.

 

Ni som hänger med i svängarna (eller bara råkat se blogginlägget innan föregående) vet att min potatisskalare, min kökets riddare, bokstavligen har trillat av pinnen: strukit med på slagfältet. Men som en blixt från klar himmel återuppstod han idag i en annan skepnad.

Likt denne tvåhövdade drake hade han, genom övernaturliga krafter, förenats med sin broder från en svunnen tid och tillsammans kämpar de nu för att åter bära upp sin forna stolthet och glans. Ensam är stark, javisst, men två i en skapar den ursinneskraft som krävs för att hålla ställningarna i köket.

Plötsligt händer det...

Trist. Kan det bli då, om det händer fel saker. Det gjorde det för mig idag när jag skulle handla. Scenariot såg ut ungefär såhär:

Jag var ute i lite halvlagom tid. Det är man om man handlar på en lördag, vilket är i sista stund om man vill ha något till helgen eftersom allt är stängt på söndagar, men när timmen ännu är tidig. Åtminstone tillräckligt tidig för att man ska hinna med att köpa vad man behöver. Jag började på Netto, spatserade vidare till Rossman för att sedan ta sista kompletteringsvändan på Edeka. När jag gick ut från affär nummer två kastade jag ett getöga (det är ett så väldigt bra uttryck) på klockan. Då var hon tre minuter i åtta = tre minuter till stängning för samtliga affärer. Jag kastade mig på cykeln och trampade lika vilt som tjuren Ferdinand skulle ha gjort om han haft en cykel efter att han satt sig på humlan. När jag kommit fram till min slutstation var klockan förmodligen redan över åtta eftersom affärspersonalen hade ställt för entrégrindarna. Men det var inget som kunde hindra mig i min jakt på sesamfrön och bullformar så jag klämde mig, kvick som en vessla och smidig som en katt, genom glipan som ledde in bland hyllor och frysdiskar. Strax innan jag nått nöt- och fröhyllan blev jag uppjagad av en i personalen som bad mig gå mot kassan. Absolut, nickade jag lydigt, nappade åt mig sesamfröna och begav mig. På vägen mot utgången hittade jag även bullformarna och kände mig nöjd med mig själv på grund av den lyckade handlingsrundan.

Tills jag kom hem och under mitt uppackande av varor insåg att det inte allt var sesamfrön jag fått tag på, utan hirs. Vad i hela friden ska jag med hirs till? Jag vill inte ha hirs, jag vill ha sesamfrön!! Tilläggas kan även att jag vid kassan blev nekad kortbetalning eftersom detta bara är möjligt vid köp över €5. Min plånbok, utan större mängd kontanter, låg längst ner i min ryggsäck som var fullproppad med matvaror från de andra butikerna. Min räddning blev den vänlige unge man som stod bakom mig i kön av sista minuten-handlare och kunde engelska. Han hade godheten att hjälpa en medmänniska i nöd och betalade mina varor under tiden som jag rotade efter plånkan. Jag lyckades fiska fram den och skramlade ihop summan jag blivit skyldig.

Så kan det gå när man handlar i butik. Det är livets lott.

En vän har lämnat mig.

En vän som varit mig trogen i ur och i skur men som dukat under för den kraft som hållit honom igång, för det han levde för. Jag trodde det vi hade var värt mer, men jag trodde fel. Nu har han låtit mig skala min sista morot.

Bänkad.

Mitt regelbundet återkommande nattvaknande avslöjade att hoppet om att jag skulle vara helt frisk idag var ute. Det var halsontet som skvallrade och mycket riktigt var smärtan, tillsamman med rynkan mellan ögonbrynen och den bekymmersamma blicken, kvar även när jag provsvalde på morgonen. Men det var inget som skulle få hålla mig hemma ytterligare en dag; en dag med frånvaro är en för mycket; så jag pallrade mig iväg till skolan för att titta på klasserna.

Första läraren vi hade nickade instämmande och sa uppmuntrande att jag gjorde rätt i mitt beslut att sitta idag och fortsätta kurera mig. Jag hade modet uppe och kände att jag ändå kunde delta genom att anteckna alla övningar som gjordes under klassen så att jag kan öva på dem i helgen.

Inför kommande lektion, då jag berättade för nästa lärare om mitt hälsotillstånd, var graden sympatin inte lika hög. Istället möttes jag av en du-är-hopplös-blick och ett konstaterande om att jag har missat mycket.

”Har jag?” undrade jag förvånat då jag trodde att det syftades på gårdagen som jag spenderade hemma och, efter att ha hört med mina klasskompisar, förstått att vi varken haft ordinarie lektion eller lärare under delar av dagen. Sedan förstod jag, av lärarens allt mer snedvridna ansiktsuttryck, att uttalandet snarare pekade på den sammanlagda tid jag inte kunnat delta på lektioner på grund av skadan jag fick i höstas. Jag kompletterade med ett ”Jaha” och ett ”Jag vet” samt ytterligare en förklaring på denna gångs anledning: ont i halsen. Skadan hade inget med detta att göra.

”Var inte borta.” Var svaret på det.

Jag försökte med övertygande röst förklara att det knappast är så att jag vill vara borta, men kan inte riktigt styra över mitt hälsotillstånd (mer än jag redan försöker göra). Jag kan tyvärr inte hjälpa att jag blir sjuk.

”Var inte borta.” Fick jag tillbaka, samt en blick och ett ansiktsuttryck vars innebörd jag inte riktigt kunde uttyda, men det var inte ett välvilligt ”krya på dig.”

Tack. Mitt humör sjönk som en självmordsbenägen sten som just slängt sig från ett fartyg på öppet hav och med sårad stolthet fortsatte jag under dagen att anteckna i mitt hörn. Nu hoppas vi dock på bättre tider och en kväll med fina flickor på restaurang (ätandet överlåter jag dock till övriga i sällskapet, plånboken tillåter inte annat) är ju en bra början.

Hej.

Sjukt.

Sådant är mitt tillstånd. Inget ödesdigert, men tillräckligt mycket för att jag ska behöva ta en skoldag till att sova, dricka ingefärate och äta vitlök så att självaste Edward Cullen skulle hålla sig borta om jag så hette Bella och kom från Forks. Ingenting som ligger högst upp på min önskelista alltså. Dagen har sniglat sig förbi i Autobahntempo, en liknelse som på något sätt går ihop, utan att jag har åstadkommit särskilt mycket vettigt. Men jag tror jag har lyckats kurera mig ganska bra och är förmodligen frisk nog att återvända till danssalarna i morgon.

Önskemål om bättrande på uppdateringsfronten har trillat in och jag ska göra vad jag kan för att ta itu med detta! Håll tillgodo. Tills vidare: Gute Nacht.