Del 1
Lovet närmade sig med stormsteg men i München var atmosfären en helt annan än stormlik. Staden hade slagit ut sina armar och omfamnat våren lika varmt som den själv i sin entré. Solen sken, fåglarna kvittrade och folket vadade i den glada sinnesstämning som vågen av öppenhjärtighet fört med sig å vårens vägnar. På ytan rådde lättsamhet och frimodighet men bakom stängda dörrar pågick lömskt hemlighetsmakeri av allra högsta grad. Lika flitigt som en myra bär sina strån till stacken verkade någon för att få alla pusselbitar på plats i sin sluga plan och väntade ivrigt på att få sätta sitt projekt i verket. Denna någon var jag.
En vecka har gått sedan jag tog det beslut som bokstavligen fått avsikterna för mitt liv den närmsta tiden att ändra riktning. Som fattig student hade jag med sorg i själen, men med ett lappat hål i plånboken, fattat mitt beslut om att stanna kvar i den stora staden under lovveckan. Min tröst skulle, som så många gånger förut, bli Skype. Vännerna i skolan stöttade mig i mitt beslut, förstående om min situation, och givit mig uppmuntrande kommentarer som fått mitt samvete att lätta en smula. Men faktum kvarstod. Jag ville hem.
Och så en fredag, inte alltför olik andra fredagar, hände på kvällen någonting märkligt. Min inre längtan tog över min handlingsförmåga och hjärnan hade inte längre någon talan nu när hjärtat ville göra sig hört. Jag hade rutinmässigt satt på datorn och satt mig tillrätta på min pilatesboll för att göra min dagliga koll av saker som kan vara intressanta samt av sådant som är helt utan betydelse. Det var då det skedde. Nästan helt utan förvarning och det var gjort i ett nafs. Nu satt jag och stirrade på dataskärmen framför mig där orden i meningen tycktes lysa svart mot den vita bakgrunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar