Bänkad.

Mitt regelbundet återkommande nattvaknande avslöjade att hoppet om att jag skulle vara helt frisk idag var ute. Det var halsontet som skvallrade och mycket riktigt var smärtan, tillsamman med rynkan mellan ögonbrynen och den bekymmersamma blicken, kvar även när jag provsvalde på morgonen. Men det var inget som skulle få hålla mig hemma ytterligare en dag; en dag med frånvaro är en för mycket; så jag pallrade mig iväg till skolan för att titta på klasserna.

Första läraren vi hade nickade instämmande och sa uppmuntrande att jag gjorde rätt i mitt beslut att sitta idag och fortsätta kurera mig. Jag hade modet uppe och kände att jag ändå kunde delta genom att anteckna alla övningar som gjordes under klassen så att jag kan öva på dem i helgen.

Inför kommande lektion, då jag berättade för nästa lärare om mitt hälsotillstånd, var graden sympatin inte lika hög. Istället möttes jag av en du-är-hopplös-blick och ett konstaterande om att jag har missat mycket.

”Har jag?” undrade jag förvånat då jag trodde att det syftades på gårdagen som jag spenderade hemma och, efter att ha hört med mina klasskompisar, förstått att vi varken haft ordinarie lektion eller lärare under delar av dagen. Sedan förstod jag, av lärarens allt mer snedvridna ansiktsuttryck, att uttalandet snarare pekade på den sammanlagda tid jag inte kunnat delta på lektioner på grund av skadan jag fick i höstas. Jag kompletterade med ett ”Jaha” och ett ”Jag vet” samt ytterligare en förklaring på denna gångs anledning: ont i halsen. Skadan hade inget med detta att göra.

”Var inte borta.” Var svaret på det.

Jag försökte med övertygande röst förklara att det knappast är så att jag vill vara borta, men kan inte riktigt styra över mitt hälsotillstånd (mer än jag redan försöker göra). Jag kan tyvärr inte hjälpa att jag blir sjuk.

”Var inte borta.” Fick jag tillbaka, samt en blick och ett ansiktsuttryck vars innebörd jag inte riktigt kunde uttyda, men det var inte ett välvilligt ”krya på dig.”

Tack. Mitt humör sjönk som en självmordsbenägen sten som just slängt sig från ett fartyg på öppet hav och med sårad stolthet fortsatte jag under dagen att anteckna i mitt hörn. Nu hoppas vi dock på bättre tider och en kväll med fina flickor på restaurang (ätandet överlåter jag dock till övriga i sällskapet, plånboken tillåter inte annat) är ju en bra början.

Hej.