GOD MORGON!!!

Efter uppvaknande kring 07:30 var det raka spåret mot köket efter ett snabbt toalettbesök. Väl bland knivar och spishällar kunde ingenting stoppa mig. Det var nämligen dags för veckans att ta sig uttryck i livsmedel från långt bort i öst. Ingen rätt mindre än...

宫保鸡丁

...eller...

Gong Bao Ji Ding

 ...eller KUNG PAO CHICKEN (längre än så sträcker jag mig inte i översättningen) 

stod färdig på spisen strax efter arla morgonstund. Men vadan denna plötsliga asiatiska prägel på köket, undrar ni. Jo, saken är den att detta är någonting som har legat och grott inom mig och bara väntat på att få komma ut. Sedan snart två år tillbaka har alla mina sinnen suktat efter den rätt som Malaysias kök introducerade under fem veckor av vällust som då spenderades i detta paradis. När min käre brors rumskamrat nu presenterade en rätt som skulle kunna vara just denna aptitlighet, började det brinna i knutarna. Jag hade väntat länge nog! Veckan har ägnats åt att införskaffa nödvändiga livsmedel som vanligtvis inte står i mitt skafferi, bland annat risvin och lite annat smått och gott, och nu äntligen är verket skapat.

Dock visste jag, av den information jag fått av brodern igår kväll (då han provade receptet), att detta inte var det rätta. Därför hade min förväntansfulla sinnesstämning lagt sig lite när jag intog köket i morse, men det betydde ju inte att min inbjudan av Kina blev indragen. Tvärtom är det viktigt att knyta nya kontakter. Resultatet blev en hejdundrande fest. Och vem vet; nästa gång kanske Kina i sin tur bjuder med en gammal bekant till mig i min ovisshet.

SNACK!!

Inte synonymen till prat. Jag syftar snarare på tilltugg (eftersom mina tankar i allmänhet allt som oftast kretsar kring mat).

Överst på min lista över trevligt att tugga på hamnar inte ansjovis. Det är lite synd, för tänk bara att till fredagsmyset plocka fram en skål med små, små fiskar att börja gnaga på. Det vore helt fantastiskt! Rättelse: det vore helt fantastiskt - om man tyckte om det. Jag har nämligen en skål med små, små fiskar att gnaga på, men det smakar mest salt och var inte en så hissnande upplevelse som jag hade hoppats på.
 

En hissnande upplevelse däremot, det är att baka bröd. Vilket äventyr! Igår bakade jag bröd. Hårt bröd och mjukt bröd. ÅH VAD BRA DET BLEV, särskilt det mjuka. Bröd kan få hamna nånstans i toppen på snacklistan. Om det nu platsar där, det skulle lika gärna kunna stå som en hel måltid. 

PS. Eftersom att baka med mjöl är att baka med ondska och det är ju ingenting jag sysslar med. Därför förstår jag att ni vill veta hemligheten bakom mitt mjuka och kramgoa bakunderverk. Här får ni en ledtråd: Jag kallar det

"linfrösesamfrömandelhasselnötterfibrexbakpulverkesocrèmefraicheäggsmörbröd".

Välkommen, nya vecka!

Denna måndag kan sammanfattas såhär: våt. Inifrån och ut, utifrån och in. Och för att ingen skall få olämpliga associationer vill jag förtydliga lite:

1. Det har regnat en väldans massa och då blir det lätt blött, särskilt när man har ett regnställ som inte riktigt uppfyller sitt syfte samt ett par gummistövlar som lyser i sin frånvaro.

2. Jag har varit i skolan. Det betyder att jag har svettats. En massa, får jag väl lägga till på det också. Svett är blött.


3. Juicy. Det måste sägas på engelska och med eftertryck. Detta av samma anledning som ovan. Jag syftar särskilt på dagens jazzlektion där monsterkvinnan till lärare (missförstå mig inte, jag älskar monstruösa lärare!) satte saftiga spår i låren efter otaliga benlyft och fouetté pirouetter.


När vi ändå är inne på välkomnanden kan jag passa på att slänga in ett hej till hösten också, som nog är här för att stanna nu, även om den förmodligen inte kommer att förlöpa oavbruten (med förra årets värmeknäpp på 20 grader i november månad i tankarna). 
Hopps!

Nu har det gått en vecka.

Skolan är bra och rolig. Jag mår bra och har kul. Det kan lika gärna bli nästa vecka med en gång kan man tycka. 
Hej hopps!

En oro börjar sprida sig

i min kropp. Vissa av er kanske redan känner till mina tidigare duster med väckarklockan, där det oftast var jag som förnöjd gick som segrare ur slaget om tiden, innan klockan hunnit ringa på morgonen. Nu är vi tillbaka på samma spår, men med ytterligare en dimension adderad i dilemmat.

Jag vill och behöver sova. Klockan bryr sig inte; tiden går och låter mig göra det jag gör men med en önskan om att avbryta det hela om mornarna. Men nu vill inte min fysik tillåta mig till detta. Inte nog med att den tog upp kampen med väckarklockan igen – nu går den även emot sin anförare.

Det hela förmodar jag grundar sig i att jag har börjat se nattens alla timmar som onödigt tidsfördriv utan att någonting blir uträttat. Det problemet vill jag lösa genom att passa på att stretcha under tiden jag sover. Resultatet har på sistone blivit att jag:

1)     Vaknar mitt i natten för att byta stretchställning. Detta uppskattas inte eftersom jag gör mig själv pigg igen genom att jag blir medveten om att mina muskler är aktiverade och inte försatta i återhämtningsläge som de borde vara.

2)      Vaknar igen några timmar senare, ännu tidigare innan klockan ringer för att det har blivit så obekvämt att ligga i sängen att jag måste gå och lägga mig på golvet.

Jag överväger att lägga mig för att sova på golvet på en gång eftersom det ändå är där jag hamnar runt fem-snåret. 

Idag besökte jag även Robert ”grannen och sushimatern” Söderström på kvällskvisten. Bilden här nedan är av hans storartade verk. Se och skåda!

LÄNGE LEVER!!!

Jag säger bara det. Lever alltså. Det är jättebilligt. Det är jättegott. Det är jätteproteinrikt. Den har jättefin färg också, när den inte är tillagad. Men det får man inte sätta som första prioritet när man köper det, för då försvinner syftet med det lite. Den ska ju ätas upp, och det gör man gärna inte när den är rå. Men så länge man är beredd att offra den estetiskt tilltalande färgen för att få sig ett riktigt skrovmål, så är det nog typ det bästa tipset jag har för tillfället.

Alla goda ting

Inte mer skall min själ kännas frusen. Min tillvaro av ett ständigt famlande i en mörk och kall värld är över. Min frälsare har anlänt. Det handlar naturligtvis om mat. För om inte i dansen så är det i maten man finner min själ. Och, ack, så många gånger kokandets konst har fått lida för min snikenhet. För tid är ju pengar och har det varit möjligt att spara in några minuter och därmed även kronor på att inte värma maten om kvällarna, har så oftast blivit fallet. I skolan har jag inte så mycket till val, då bristen på uppvärmningsmöjligheter av matlådan är total. Men inte mer. För, som jag redan nämnt i förbifarten, pryds min lägenhet nu av en mikrovågsugns vita glans. Min vän. Min räddare som får den kallaste is att smälta, liksom mitt hjärta. 

Vad nu?! Nakenposering bakom mikron?

Nej men vilken tur, det hade varit opassande. Mitt i stan och allt!

En annan nykomling, även den en undsättare som förhoppningsvis aldrig skall behöva utföra sin plikt på annat vis än att stå och se trygg ut, är brandsläckaren. Rakryggad står den och bevakar mina bestyr, varnande med sin röda färg och manar mig till försiktighet, men är redo att rycka ut om olyckan ändå skulle vara framme. Vilken hjälte!

Lägg märke till den trygghetsingivande texten!

Just idag vill jag, som av en slump, passa på att belysa ett tredje föremål som get mig lite mer luft inunder vingarna. Jag tänker såklart på den höga, fina och röda bokhyllan som nu har hittar sin plats mot väggen i min lilla lya. Tänk, vilken nytta den gör i sin blotta närvaro. Om det fanns fler av den kategorin skulle livet vara löjligt enkelt. Och det är det ju ingen som har sagt att det ska vara, men just en, just den här bokhyllan sätter lite guldkant på min tillvaro. Tack. 

Det är inte bara jag som är nöjd.

Dags nu.

En vecka har nu förlöpt sedan jag återigen lämnade hemlandet för att påbörja mitt andra år som utlandsstuderande i den ytterst tyska staden München. Under sju dagar har jag hunnit förstå och acceptera att jag faktiskt råkar bo här och att detta inte är ännu en väldigt lång, schemalagd och ständigt återkommande semestertripp mellan loven, vilket jag nog tidigare har uppfattat min vistelse här som. Sedan jag kom hit för första gången har jag väntat på att ta itu med chocken som skulle komma av det faktum att jag gav mig av från hemmatrakter, familj och vänner för att ägna mig åt mitt eget liv på heltid, utan att vara det minsta förberedd på vad som väntade bakom knuten. Den chocken hann lägga sig innan den ens hann infinna sig och här står jag nu, bokstavligen, i min lägenhet och undrar vad som hände.

Att återvända hit har aldrig känts så egendomligt. Det är dags att gå tillbaka till det kapitel jag bläddrade förbi utan att läsa klart. Och den här gången skall det lusläsas! Och nu slutligen, efter veckans bravader, har jag landat. Något säger mig att det kommer bli ett fullständigt fantastiskt år och med ett mjuk och kramvänligt ”pling”, likt det som ljuter då min nyinköpta mikro är redo att presentera sitt verk; så är även jag redo att påbörja arbetet av mitt.

I'm a bitch, yo.

Vet inte om det är på ett bra sätt, eller ett dåligt… Kanske båda. I vilket fall som helst ställer jag mig bra in hos hyresvärden och det kan väl aldrig vara fel? Mitt uppdrag är att ta hand om de nya som kommer i veckan och hjälpa dem att förstå denne otrolige man, som ska ge dem bostad, vilket är en konst i sig. Uppdraget utvidgades visst under dagen på något vänster och jag agerade privatsekreterare så väl som flyttgumma, städtant och guide. Så kan det gå.

 

I övrigt vill jag bara dela med mig av min belåtenhet, framkallad av gårdagens middag: pumpasoppa. Till lunch idag blev det tillökning till denna redan så fantastiska rätt i form av kycklinglever. Helt fantastiskt! Slänger med en bild av kalaset, så förstår ni själva. Min nye vän Basilikaplantan gjorde också sitt på ett hörn. Uj, så bra det blev!

Refrängen.

Sommaren kom och den såg, men segrade gjorde tillslut hösten. September månad trädde in och övertog augusti som ersatt juli innan någon ens hann förstå att juni var slut. Nu är det alltså dags för mig att lämna Sverige och hösten bakom mig för att förlänga sommaren lite på sydligare breddgrader och för att träda in i nästa fas i livet och utbildningen. Jag har lite känslan av att denna fas ska få mig att förstå vad jag faktiskt håller på med. Efter ett år som utomlandsstudent har jag nämligen inte kommit att göra det än.

Jag sitter i en vitmålad buss med blå säten och det är med blandade känslor jag rullar fram i halvmaklig takt genom Svea Rikes landskap på väg till huvudstaden för härbärge över natten, innan min resa fortsätter. Min för tillfället melankoliska sinnesstämning präglas mest av tanken på att jag lämnar vänner, familj och fantastiska Karlstad bakom mig, men vemodet blandas även med ett lätt illamående efter lite för mycket god mat från min käre morbrors födelsedagsbuffé och en väldans massa bilåkande på små, krokiga landsvägar På det en fortsatt färd och alldeles för mycket stillasittande i buss, samt en alltmer betungande trötthet av bara tanken på att jag ska upp klockan halv fyra i morgon bitti för att påbörja nästa rese- etapp. Men samtidigt är jag full av förväntan inför det nya året som är på väg att ta sin början. Nya människor, nytt upplägg i skolan och för egen del. Och så har jag skaffat pepparkvarnar, så nu blir det ännu roligare att laga mat. I mitt huvud har jag smitt lömska planer om hur jag ska fortsätta mitt erövrande av världen och ser fram emot att sätta dem i verket.

Sommaren kom, hösten såg, men i slutändan är det jag som kommer att segra!