Svett, snö och smärta i själen.

I går skaffade jag mig en ny vän som jag varmt (bokstavligen) kan rekommendera andra att bekanta sig med. Min nya vän heter Bikram Yoga. Välkommen till denna värld av svett och åter svett. 90 minuters yoga i 40-gradig värme är inte upplagt för någonting annat. Och jag gillar det. Vad jag gillar mer är att jag hittat ett ställe där detta utövas cirka 20 minuter från där jag bor. Vad jag gillar mest är att på detta ställe får jag, till priset av 10 €, gå på hur många klasser jag vill i tio dagar, ”mat” inkluderat (”maten” består av tyska, salta kringlor samt äpplen och örtte). Det är ungefär hur bra som helst.

Det slog mig i efter skolan idag att det har gått och blivit december. När jag insåg det jublade den lilla lyckotomten i mig och första jag gjorde när jag kom innanför dörren efter skolan var att öppna första luckan i adventskalendern. Där fann jag en trevlig ljusprydnad i choklad. Vädret kunde inte ha varit bättre tajmat; lagom till första advent kom första, blygsamma snön och nu byggs det på med ytterligare en decimeter om dagen. Tittar man ut skulle man inte gissa på någon annan månad än december. Vi tappra som håller fast vid cykeln får sympatiska blickar och skrockanden när vi trampar oss fram med möda.

Jag hade tid för sjukgymnastik och elbehandling idag. Jag skulle lika gärna ha kunnat stanna hemma och sova, ungefär så bra var det. Kvinnan i 45års- åldern som är min sjukgymnast tuggar högt och ljudligt på ett tuggummi som luktar som Hubba Bubba och leder mig till ett rum där jag får vänta medan hon hämtar en värmekudde till vaden. Hon undrar om det känns skönt. Jo, det gör det. Hon frågar vad som är mitt problem och jag berättar om hälen. Sedan hämtar hon maskinen som ska ge någon slags ultraljudbehandling, men som hon inte vet hur den funkar, så hon ropar in en kollega som förklarar detta för henne. Sedan börjar hon behandlingen och frågar under tiden vad jag tror är anledningen till min skada. Jag svarar. Hon frågar hur jag tar hand om den. Jag svarar. Ultraljudbehandlingen blir klar och hon börjar peta lite på foten och på vaden. Jag frågar om råd. Hon svarar att jag måste känna efter själv. Jag berättar om Bikram Yogan som alternativträning och frågar vad hon tycker. Hon frågar hur det var och vart det ligger och vad det kostar. Jag svarar. Sedan avbryter hon petandet och går och slänger sitt Hubba Bubba tuggummi. Hon ber mig sätta mig upp och vicka lite på fötterna och frågar hur det känns. Jag svarar att det känns inte något särskilt. Hon säger att nästa gång ska vi ställa dig på en våg och se hur jämn belastningen är mellan fötterna och frågar vad jag väger, följt av en gissning på 45 kilo. Nej, säger jag, du får nog lägga på ett antal kilo där. Jag vet inte om jag tycker det är direkt smickrande, utan bara upprörande att en människa som arbetar med kroppen har så dålig koll. 

Flickor på stan.

Helgen har präglats av dambesök från Sverige och har varit otroligt angenäm. God mat, besök på Löwenbräukeller, julmarknad och badhus är ett axplock av vad vi tagit oss an som tjejmaffia i München stad.

 

 

Tack för en fin helg!

Naken?

Idag fick jag förfrågan om att medverka i ett dansstycke, ett filmprojekt av en studerande här i München som vill använda sig av fyra dansare, fyra blonda och en brunett. Jag var alltså tänkt att medverka som brunetten. Det verkar som att det kan bli ett fint projekt men detta till trots måste jag fundera lite innan jag bestämmer mig. Anledningen är att jag, om jag ställer upp, kommer att bli filmad när jag dansar – naken.

Nu ska man dock inte förhasta sig med att skapa sig bilder på dansande nakna flickor på film; detta är ett konstnärligt stycke och därför helt harmlöst. Och visst vill jag ju främja konsten men jag måste säga att det tar mig lite emot att visa mig från min bästa sida för en främmande, ung, manlig student… Mitt svar var därför att jag skulle sova på saken.

Jag har i alla fall ett snyggt bandage.

Domens dag.

Kortfattat: jag var hos doktorn. Fick en röntgenbild. Fick konstaterat att skadan inte har med ben att göra. Fick zinkbandage. Fick piller. Fick tider för sjukgymnastik. Fick tider för elektrisk behandling. Får vila i två veckor till. Fick panikångestattack i själen.

Ledsen. Orolig för examinationen till jul. Pratade med mentor. Behöver inte vara orolig. Lite lättad. Men ledsen.

Kom hem och åt gröt. Fick en mystisk glasbit på köpet. Tanden är i alla fall kvar. Det är ju bra. Man ska tänka positivt.

Hur ultimat kan en helg bli?

Det vet man ju inte säkert, men en sak man vet är att det ultimata ständigt når nya höjder när Eriksson och Kamp är i farten. I åtta veckor har vi levt i varandras frånvaro, hon fängslad i helvetets eldar, jag med fotboja och oförmögen att leva i den frihet som jag kan tyckas ha. Förenade skulle vi dock kunna bryta oss ut ur självaste Azkaban om vi så skulle vilja.

Fredag kväll mötte jag i glädjesprång min vän vid Hauptbahnhof efter att, snabbt som ögat, ha förberett den festmåltid som jag som värdinna skulle bjuda på. Väl hemma i lägenheten var det bara att börja steka pannkakorna.

Lördag förmiddag bjöd på tre timmars danshistoria på skolan, vilka inte riktigt hade funnits i tankarna när vi planerade helgen, men de genomlevdes relativt smärtfritt med utdrag från klassiska balettstycken på film samt i praktiken. Promenerande var något som präglade dagen och de 12000 steg man rekommenderat bör ta dagligen var avverkade som i en vindpust. Den indiska restaurangen tvärs över gatan besöktes över lunch och två portioner Chicken Tikka Masala stod en kort stund framför oss på bordet, men påträffades ett ögonblick senare i våra mycket belåtna magar. Pajen som var tänkt till välkomstmiddag på fradagen prydde istället på lördagskvällen vårt bord och efterrätten bestod av glass från Ben & Jerrys. Timmarna senare hade vi gett oss ut i Münchens nattliv för att se vad detta hade att erbjuda. Hamnade på stans största klubb och blev kvar ett tag för att sedan inse att detta inte höll måttet för att kunna mäta sig med den klass vi kräver för att vara nöjda. Så småningom kom vi hem och avslutade festen med ost och kex innan vi kröp till kojs…

… för att vakna upp till den ultimata softardagen: vakna, ligga kvar i sängen, softa, äta frukost, fortsätta äta frukost, göra pepparkakshus, äta paj, softa, fortsätta softa och softa lite mer. Sedan var det dags att knyta ihop påsen, sluta där vi började – vid Hauptbahnhofs tågrälsar. I morgon är det tillbaka till vardagen som gäller, och helgen har gett mig den ultimata uppladdningen för att ta mig an livet igen.

 

Mmmm!

Fantastiska fredag.

Idag har jag spenderat några timmar på ett närliggande badhus, vilka ägnades åt simning, utomhuspool, vattenmassage, bubbelbad och ångbastu. Inga större fel på det. Trevligt även att dela omklädningsrum och bastu med det manliga könet. Nu menar jag inte det manliga könet i sig; avdelningen där detta blottades, liksom det kvinnliga, var avskärmad. För att skriva i klartext var duscharna för sig. Om man kände sig obekväm med för många former av genus runt sig när man bytte om kunde man välja att låsa in sig i en omklädningshytt.

I det mentala krigstillstånd jag befinner mig i har jag idag försökt att inte tänka på vad som händer i skolan, vad jag missar och hur mycket jag ogillar att jag inte tillåts dansa. I stället har jag har jag hunnit tvätta upp lite kläder, städat undan lite och ska inom en snar framtid bege mig ut för att kompletteringshandla såhär i slutet av veckan eftersom jag över helgen får finfrämmat. Återförening med god gammal vän är precis vad jag behöver så här i mörka tider. Tror jag ska göra en välkomstpaj.

HERE COME THE GANGSTAS!!

Att skolka

skulle aldrig falla mig in. Men idag var jag inte i skolan. Var vi lediga? Nej. Vad är det då frågan om? Låt mig berätta.

Frustration. Mina hatkänslor för min just nu bristfälliga kropp når varje dag nya höjder. Idag var dagen då jag blev uppmanad att inte ens vistas i skolan. Att gå och fika var ett alternativ jag fick. Gå på var ett annat. Jag lät mig tillslut övertalas och lämnade, med svansen mellan benen, IWANSONs lokaler.

Varje dag som inte häl-vetet blivit bättre känns som ett enormt nederlag och varje sådan dag känner jag mig som en lite sämre människa. Som ett sjunkande skepp.

Onsdagsnöje.

Idag var vi lediga från skolan. Detta på grund av att det idag är en dag då man ska gå till kyrkan och bikta sig. Det har inte jag gjort. Synd. I stället har jag gästat biografen där jag umgåtts lite med min vän Harry Potter. Otroligt trevligt umgänge om ni frågar mig.

 

Hårtork och häl-vete.

På tyskalektionen idag fick vi reda på varför det plötsligt har blivit så varmt. 20 plusgrader i mitten på november är ju faktiskt rätt märkligt och det beror på ett fenomen som kallas Föhn. Det är en vädersituation som uppstår i södra Bayern, vid Alperna, och gör kort och gott att det plötsligt blir varmare. Jag hänvisar till Google för vidare information.

Vi fick även alla frågetecken uträtade kring vilket kroppsideal som skall råda. På ett papper med lite olika dialoger att öva på fanns följande:

- Wie groß bist Du eigentlich?

- 1 Meter 64. Und du?

- 1 Meter 70 und ich wiege 54 Kilo.

- Dann haben wir gemeinsam 100 Kilo. Weißt Du was ich wiege?

För er som inte förstår detta kommer här en liten översättning (från tjejen som har stenkoll på språket):

- Hur stor (hur lång) är du egentligen?

- 164 cm. Och du?

- 170 cm och jag väger 54 kilo.

- Då väger vi 100 kilo tillsammans. Vet du vad jag väger?

Så fint.

Något annat som är fint är min häl. Den är så fin, så fin. Så fin att jag skulle vilja hugga av den och lägga den på en hylla. Nu ljög jag lite, men bara lite. Jag vill mer än gärna hugga av den, men inte för att den är fin utan för att jag hatar den. Hata är ett starkt ord, vilket är varför det passar så bra i det här sammanhanget. Efter behandling med akupunktur på lovet försvann inflammationen och lyckan steg mig över öronen. Men underbart var denna gång ungefär tusen miljoner för kort och i torsdags kväll kom eländet tillbaka. Idag har jag fått någon slags botoxliknande injektion i hälen som skulle hjälpa. Värt att ge en chans, jag har nämligen kommit till ett stadium där jag är villig att gå rätt långt för att få ett slut på smärtan som orsakar ett liv i misär. Jag är här för att dansa, vilket bokstavligen betyder att dansen är mitt liv nu. Och så får jag inte dansa. 

Våren är här.

Skulle man kunna tro om man skulle bli hitplacerad utan att veta att det snart är advent. Idag har jag varit jorden runt. Eller det känns mer riktigt att säga att jorden runt har varit här. Det låter märkligt tycker ni kanske, men i en djurpark är allt möjligt. Min första tanke när förslaget om att gå på zoo kom upp var en mysig dagsutflykt i det fina vädret med fina vänner. Eftersom mina zoobesök utan problem kan räknas på en hand tyckte jag att det lät spännande. Faktum kvarstår att det var en mysig dagsutflykt i fint väder med fina vänner.

Men jag kom underfund med varför mina zooupplevelser är så få. Djurparken vi besökte var stor och ”hade plats” för djur från världens alla hörn. Visst är det fascinerande att se dessa varelser på så nära håll men ganska mycket av upplevelseglädjen raderades just i och med att man kan se dem på nära håll, när man vet att det inte skulle vara möjligt i deras naturliga tillstånd. Det skulle kännas så mycket bättre om man visste att djuren själva hade valt det liv de lever bland människorna som dag in och dag ut är åskådare till deras liv. I annat fall ser jag nog hellre på ett naturprogram på tv eller går ut i skogen.

Men, som sagt, en fin dag i goda vänners sällskap blev det och det var skönt att vädra ur hjärnan lite från den annars så svettiga luften jag omges av dagarna i ända i danssalarna på skolan. Här kommer ett litet djurgalleri.

En dag i svensk anda.

Med förmiddagssolen i ögonen lämnade jag och min käre granne våra lägenheter ryggen och trampade oss bort mot Hauptbahnhof där vi mötte upp näste man, som var en kvinna i och med viket vårt sällskap var slutet och vi kunde ge oss iväg. Under jord och genom öppna landskap for vi tills vi nått vår destination: IKEA.

Jag trodde tidigare att IKEA var ett enormt varuhus vart i vilken stad det än stod upprest. Här är det dubbelt så enormt. En två våningar hög och vad som kändes som ett mångtaligt antal mig mil bred djungel av EKTORP och BILLY och BÖRJE och GOSIG och JUBLA arbetade vi oss igenom tills vi, många timmar senare nådde utgången. Förmiddagssolen hade nu hunnit bli både middagssol och kvällssol och då vi påbörjat vår mödofyllda resa hem igen hade den försvunnit helt för att låta oss färdas i mörker.

Det finns så mycket att förundras över mellan de blågula väggarna. Utbudet av varor är en sak. Det finns allt. Samt en hel massa mer. Den systematiska uppdelningen av avdelningar är en annan. Man får nästan anstränga sig för att missa något på sin väg genom labyrinten. Restaurangen är såklart en viktig del. Här får man sin mat, plockar sitt fika, tar sig sin dryck, betalar, sätter sig för att avnjuta en välförtjänt paus när man jobbat sig igenom halva vägen och samlar kraft för att klara av den andra halvan. Så otroligt genomtänkt är det också med den lilla korv- och fikakiosken utanför kassorna där man kan få sig en sista förfriskning innan man orkar sig hem. Och allt är så fantastiskt billigt. Schweden shop är nästa fascination: här kan man köpa lite Sverige i form av Kalles kaviar och Singoalla och Gifflar och Frödingetårta och Sill och Annas pepparkakor osv. osv.

Jag är efter dagens äventyr bland annat en stekpanna, några förvaringsburkar, en hylla, en potatisskalare och en sats till ett pepparkakshus rikare. Min mage är mättad av köttbullar och jag är i allmänhet utmattad på alla tänkbara plan. Känner mig lite som en skumtomte. Men jag har fått en liten dos av så mycket Sverige man kan få här och jag är rätt nöjd.

Välkommen hem

 

Svenska flaggan gjorde mig lite rörd

På IKEA finns det något för alla

Upp till kamp.

Tänkte bara dela med mig av mina tankar såhär innan läggdags. Vi hoppade i skolan idag. Många, många hopp. En av lärarna mös lite extra när hon påpekade att vi kommer ha träningsvärk i vaderna i morgon. Mitt mål för morgondagen är därför att inte ha det. Då har ju hon vunnit. Jag skall icke låta mig besegras.

Goder natt!

Paj efter lovet.

Mina mentala förberedelser för resten av terminen är svårslagna och det finns inte en chans att jag kan slippa undan mig själv. Veckorna innan lovet kände jag tydligt att det var något som hade fattats, något som gav mig ett distraherat psyke. Men nu har jag sett till att ge mig själv avstampen för mitt nya, ännu lite bättre, jag där jag inte kommer att låta någonting stå i vägen för mina mål.

Saknaden av matpaj var enorm och mitt strategiska tillvägagångssätt att göra slut på all mat, som kunde tänkas bli förstört av en veckas frånvaro (i och med lovet), gav mig inte möjligheten att rätta mig efter min åtrå. Men efter att jag, efter skolan igår, fyllt på kylskåpet från scratch fanns ingen tid att spilla och snart stod den där – pajen – och lyckan var gjord. Nu känner jag mig hel igen, redo att ta mig an de utmaningar som ligger framför mig.

 

HUR redo?!

En annan lustig sak som är värd att nämna, helt apropå ingenting, är en sak som hände mig när jag cyklade hem från skolan idag. Det var alldeles innan jag kommit fram till porten till lägenhetshuset. Jag skulle lite snabbt och smidigt vända mig om för att se att min väska inte hade ramlat av cykelkorgen (som sitter på pakethållaren, helt fantastiskt). Dock vad det lite svårare än beräknat eftersom jag cyklade på en smal trottoar, avskärmad från byggarbetsplatsen utanför där jag bor med rödvita plaststaket. Jag vinglade till och var lite halvnära att cykla in i plaststaketet. Så blev inte fallet, MEN…

… I stället fick jag vara med om någonting otroligt märkligt och helt magiskt! I stunden då jag vinglade på som bäst (vilket var inom loppet av ungefär två sekunder) fick jag en känsla som är lite svår att beskriva, men jag var helt säker på att jag var med i julkalendern. Jag vet inte riktigt vilken, men jag kan lova er att det var en fabulös känsla! Kanske är det bäst att lämna det där för vidare spekulationer...

Tillbaka till verkligheten.

Tidig morgon lämnade jag tryggheten i Sverige och begav mig, tillsammans med far, ut på vägarna genom det värmländska landskapet för att så småningom rulla över norska gränsen. Snart fann jag mig, ensam och trotsande gravitationskraften, i luften över Europas slätter med destination Tyskland och München.

Löwenbräukellers stolta torn välkomnade mig när jag tog första klivet på marknivå efter transferen under jord från flygplatsen. Runt hörnet väntade en öde lägenhet. Efter en heldags resande kändes lägenheten lockande med sin säng att erbjuda till senare. Vad som inte kändes lika lockande var det lika öde kylskåpet i lägenheten. Min mage kallade på maten som lyste med sin frånvaro. Jag hittade en majskolv i frysen som jag kokade och med min gränslösa fantasi slängde jag ihop en sconesdeg av det jag hittade i skafferiet och lite nästan för gammal quark som stått kvar i kylen sedan jag åkte. Resultatet blev häpnadsväckande bra. Som tur är hade jag även ost med från Sverige och kvällsmaten blev en njutning.

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta vistelsen i Sverige. Bäst är väl ett bra ord. Dock blev det, som alltid, ont om tid till att göra allt jag tänkt mig. Sjukdomen i början på veckan är att beskylla för en del av det men det vore orättvist att ge den hela skulden. Men måste inse sina brister och att jag inte är världens absolut bästa planerare har väl inte hjälpt mig genom mina dagar. Hur som haver flög i alla fall tiden iväg och snart gjorde jag detsamma. Det jag fick var en dos av gammalt och tryggt och för mig helt oslagbart. Veckorna räknas nu ner till nästa gång jag återvänder. Då, det lovar jag dyrt och heligt, då blir det mer. Av allt.

Vad som återstår att göra till dess är precis det jag gjort hittills i höst. Fast mer. Av allt.
Hårdare. Bättre. Snabbare. Starkare.

Hem, helgade hem.

”Biljetter kan även köpas vid terminalingången” vad det första läsbara mina ögon föll på när jag klivit in på Skavsta flygterminal efter timmarna i luften över Europas slätter mellan mina boenden som nu kan räknas till två. Då blev jag varm inombords. Inte av att man kunde köpa biljetter i terminalutgången, utan av det faktum att informationen stod på svenska och att jag då insåg att jag befann mig i detta förlovade land som vi kallar Sverige. Min lycka var gjord när jag fick spendera natten i en otroligt komfortabel soffa i Stockholm, som i jämförelse med min tyska säng kändes som att sova i himmelen, i väntan på att morgontåget skulle ta mig till mina drömmars stad.

Hösten har lindat sina fingrar runt Karlstad som i ett försök att krama ur all värme ur gator och torg. Men inget kan hindra staden från att le med sin ständigt lysande sol. Björkarna längs Norra Alléns trädbekantade länga sträckte upp sina kala grenar mot skyn i hyllande gester medan de löv, som fallit offer för årstidens kalla och obarmhärtiga grepp, bredde ut sig som en gul och röd matta i ära till min återkomst. Väl framme möttes jag av en väl igenkänd, grön stenfasad och jag kände mig som hemma.

Vilket ju är precis vad jag är. Det känns ungefär hur bra som helst och under en veckas tid är det bara att njuta i fulla drag innan jag återigen styr min kosa mot numer inte lika okända trakter. Ack Värmland, du sköna! 

Den medicinska eran.

En skadad fot, en ond höft, lite brännskador en trevlig förkylning. Vilket underbart tidevarv. Visst gör dessa missöden, samt det faktum att jag hellre skulle vilja vara i skolan än att sitta instängd i lägenheten en måndag och skriva detta, mig måttligt irriterad men ljusare tider skall komma. Jag inser att det inte finns så mycket att göra åt läget just nu, förutom att gilla det och försöka göra det bästa av det.

Det bästa jag har kunnat göra hittills idag är att ha sovit så länge jag har kunnat, tills byggarna och deras maskiner på byggarbetsplatsen utanför mitt fönster gjorde det omöjligt att fortsätta med det. Därefter gottgjorde jag gårdagens olyckshändelse i köket, som kostade mig otroligt otrevliga fettfläckar på mina favoritmjukisbyxor och än otrevligare märken på mina lår, med att tillaga en fantastisk frukost bestående av havregrynsgröt med kokos, kanel, mandel, solrosfrön, russin, hasselnötter, paranötter, cashewnötter, valnötter, torkade bananer och diverse torkad frukt. Ultimat.

Men det bästa av allt är att det nu endast är fem dagar kvar tills jag återvänder till Svea Rike. Fem dagar kvar till en veckolång visit av släkt och vänner. Fem dagar till en nostalgitripp i barndomskvarter. Fem dagar till en chans att införskaffa oersättliga varor och produkter från norr som ska fylla mitt skafferi, min garderob och lägenheten i övrigt när jag återvänder. Och fem dagar till en välbehövlig rehabiliteringsperiod för både kropp och själ. Åter ska jag finna mig i barnaårens ens friska dagar!!

Livets restaurang.

Här sitter jag, mätt, glad och i högsta grad nöjd med livet. Efter dagens insats i köket har jag nu framför mig en rykande färsk, tämligen aptitretande och alldeles uppäten bit av den pizza jag för en liten stund sedan skapade. I detta tillstånd av belåtenhet vill jag passa på att dela med mig lite av min livsfilosofi.

Som rubriken på inlägget antyder, ser jag livet lite som en restaurang - man kommer hit med hopp om något gott men vet inte riktigt vad man kommer få. Gillar man vad som erbjuds får man lära sig receptet och baka nästa paj i samma form. Gillar man det inte får man prova något nytt, kanske bli vegetarian. Man kan även gilla vad som serveras men känna att man vill ha lite extra krydda, lite extra flave på livet. Genom att pröva sig fram hittar man kanske till slut den hemliga ingrediens som krävs för att göra tillvaron total. Vilken denna är, är naturligtvis inte min uppgift att meddela, utan den får var och en hitta på egen hand. Jag har hittat min.

Jag kom hit i hopp om goda tider och fick det bästa Münchens kök hade mig att erbjuda. Förrätten var god och det tackar jag för. Genom lärdomen att koka soppa på en spik och under min egen variation på livets huvudrätt har jag min biff kittad. Nu är det bara att ta för sig av efterrätten!

Man blir vad man äter.

Idag var nog den sämsta dagen sen jag kom hit. I samma stund som jag klev ur sängen i morse sa min smärtande lekamen åt mig att sluta med det och gå och lägga mig igen. Ibland är det dåligt att vara självständig, i synnerhet vid tillfällen då man inte ens lyssnar på sin egen kropp.

Under skoldagen idag återspeglade min hjärna dagens matlåda i allra högsta grad, men någonstans i kyckling- och broccolistuvningen lyckades jag i alla fall konstatera att jag har det rätt bra, även om vissa saker kan förbättras. Exempelvis skulle jag bli glad om antalet defekter på kroppen kunde reduceras.

Efter gårdagens besök hos farbror doktorn fick jag nämligen fastställt att en inflammation är på väg att slå sig till ro i min häl, något jag inte uppskattar. Tur att min broccolihjärna i vanliga fall är skarptänkt och redan hade anat odåd. Detta är varför jag hittills inte har visat nästan-inflammationen någon större gästfrihet utan varit så avfärdande jag kunnat. Hopp och liknande, som är bra vän med nästan-inflammationen, har inte välkomnats med öppna armar. Från och med idag får jag alltså avstå dylikt helt, tills det blivit bättre. Fram till dess är rehabiliteringsträningen min bästa vän, i vilken första delmålet är att öka statistiken för antalet timmar sömn per natt. Med början nu.

Gute Nacht.

Jobba med, inte mot.

Denna vecka har varit en vecka utan varmvatten i Frau Erikssons lägenhet. Det har inte varit några större problem eftersom jag duschar på skolan och inte har behövt tvätta än. Till övriga saker man kan tänkas behöva varmt vatten till har jag använt mig av vattenkokaren. Mycket praktisk pinal. Men nu börjar rena kläder tryta och jag tycker det kan vara trevligt att veta att jag i alla fall har möjlighet till varmt vatten om jag så skulle behöva det. Detta var anledningen till att jag, efter skolan idag (som för övrigt var en mycket bra dag), tog vägarna förbi Herr Czech och Herr Winter för att lätta mitt hjärta om saknaden av det varma i mitt liv.

Herr Czech och Herr Winter är alltså min hyresvärd och dennes högra hand, två lustiga karlar precis som namnen antyder. Men trots bossens namn, är han inte alls särskilt käck, utan mer lite vad jag skulle beskriva som lite halvtrött på sitt jobb. Det skulle kanske gå lite lättare om han skaffade praktiska kontorsprylar, som dator, men se det går inte för sig. Mannen är av den gamla skolan, alla kategorier. Han kan vara lite knepig att förstå sig på men fördelen med detta är att när man väl förstår sig på honom vet man hur man ska gå tillväga för att få som man vill. Min mycket klipska insikt gör att jag får det att bli lite enklare och lite roligare för båda parter när jag ber om något.

Så efter mitt besök hann jag jämt innanför dörren innan Herr Winter ringde på. Och vips så var saken biff. Nu kan jag återgå till mitt liv igen, vilket kommer att bli precis som förut, fast med varmvatten.

Som tack till karlarna på Schleissheimerstrasse vill jag gärna tillägna föjlande:

Czech baby, Czeck baby 

Herr Winter

Bemästrad av Magen.

Det var inte bara stegen som ekade när jag besteg trapphusets solida avsatser upp till lyan idag. Efter den gångna skoldagen som avslutats med den veckovis återkommande inskolningen i tyska språket skrek Magen efter mat. Magen ville inte vänta på mat längre, vilket var varför Magen lyckades övertala mig att tjuva morgondagens matlåda, bestående av en alldeles enastående god wok, för att bli tillfredsställd. När Magen har bestämt sig för något finns ingen återvändo.

Efter att ha fallit offer för Magens skoningslösa befallningar söker jag desperat efter en åtgärd för att ställa min rubbade ståndaktighet tillrätta. Det enda mitt skarpa intellekt säger mig är att jag måste diska.

Okej.

Det revolutionerande leendet.

Jag tror inte direkt att jag kommer få Nobelpriset för denna iakttagelse, men jag känner mig lite som Columbus måste ha gjort när han steg i land i Amerika. Jag är inte den första och kommer med största sannolikhet inte heller vara den sista som upptäcker allt det fantastiska som positivt tänkande medför. Det är ju inte nog med att man mår som en gudinna, presterar finfint och får så mycket att bli så allmänt bra. Ännu mer fantastiskt yttrar sig när man delar med sig av det goda!

Igår var en dag rätt lika de flesta andra torsdagar. På väg hem från skolan, när jag kom trampandes, klev plötsligt en tjej ut i cykelbanan. Goda råd var inte dyra. I stället grep min blixtsnabba reaktionsförmåga in och inom bråkdelen av en sekund hade min tumme sträckt sig efter cykelns ringklocka. Med ett överraskat ryck vände sig tjejen om, troligtvis i tron om att hon skulle mötas av en citronsur min och en blick vart uttryck här censureras av hänsyn till bloggens läsare. Men sådant var inte fallet. I stället vände hon sig om för att bländas av ett smil likt solen över en fjälltopp en gnistrande klar vinterdag. Mitt leende besvarades och för ett ögonblick kunde vi i samklang njuta av den glada sinnesstämning som just förökat sig på Münchens gator.

Så simpelt. Men så bra. Positiv energi är en bristvara bland många och är en alldeles utmärkt anledning till varför den bör slösas på än mer.

DELA MED DIG AV DET GODA! 

Bortrövad.

Det är lördag och jag har planerat dagen till ägnande åt sysslor som att städa, tvätta och diska. Framemot lunch ringer någon på min dörr. Intet ont anande öppnar jag och möts av två figurer som försöker lura ut mig ur lägenheten. Den som verkar ha befälet är lång, med militärgrön jacka och grå huvudbeklädnad. Den andre är betydligt kortare och klädd i svart. Jag låter mig inte överlistas utan meddelar att jag är upptagen, för att sedan stänga dörren om mig och pusta ut. Det var nära ögat. Just som jag ska återvända till mina göromål hörs dörrklockans genomträngande surr på nytt. Än en gång står dessa två varelser utanför min port och den här gången har jag inget val. De tränger sig in i lägenheten och beordrar mig att göra som jag blivit tillsagd. Desperat söker jag efter en utväg men det är redan för sent. Innan jag vet ordet av det finner jag mig på väg mot okända trakter.

Jag hade inte varit i Olympiapark förut och visste inte riktigt hur det såg ut. Det första jag såg var en hög kulle, efter vilken vi bestigit mitt synfält möttes av tusen åter. Inte riktig så många kanske, men parkens formades av det kuperade landskapet med stora öppna fält och enstaka träd som vakade över vidderna. Efter en paus för lunch, som jag snabbt lyckats skrapa ihop innan vi gav oss iväg, tog vi oss upp mot toppen där vi konstaterade hur fascinerande Alperna är då silhuetten av bergen bryter horisonten på andra sidan stadens vidd och banar sin väg upp genom molnen. Med ryggen mot fjällen ser vi Olympiastadion ligga öde.

Det som skulle bli en liten tur blev en ganska lång tripp på närmare fyra timmar. En mycket trevlig dag som avslutades med ytterligare en kväll i filmens anda med nybakade scones.

Tack.