Resedagbok

00:05            Sitter på bussen som ska ta mig från min gamla hemstad och föra mig ett steg närmare min nya. Mössa neddragen, proppar i öronen, huva uppfälld och fötter placerade på sätet framför: redo i största möjliga mån för en natt på rull.

ca. 02:00      En ohyggligt högljudd kvinna kliver på bussen med ytterligare två reskamrater som placerar sig i sätena bakom mig. Min skönhetssömn störs gravt.

04:30            Anländer till Arlanda flygplats. Kliver av på terminal 5 och hör, samtidigt som jag lämnar fordonet, hur den högljudda kvinnan konstaterar att hon måste ha somnat under resan och jag tackar i tysthet högre makter för det.

04:40            Står i kön till incheckningen när jag får förklarat för mig av mannen i flygplatspersonalen, som just inspekterat mitt boardingkort, att jag har hamnat helt fel. Eftersom jag fortfarande befinner mig i Svea Rike och har hört honom prata svenska med folk före mig i kön frågar jag vart på svenska vart jag ska och han svarar något - det är inte helt klart vad - på engelska med ekande stockholmska. Utifall att minnet svikit mig och, av någon oförklarlig anledning, ett annat språk än mitt modersmål skulle ha slunkit ut, noterar jag mitt uttal under min följdfråga. Inget fel på språket, vad jag kunde höra. Den här gången får jag halva svaret på engelska, och den andra halvan av det på svenska men en otrolig övertydlighet och lite dumförklarande underklang. Lite som att han, samtidigt som han visade mig tillrätta i orienteringen på flygplatsen, även ville ge en lektion i svenska språket.

04:43            Påbörjar min vandring mot terminal 2, dit det visade sig att jag skulle.

04:55            Hittar en bänk vid en öde restaurang som ser lämplig ut som sovplats. Lägger mig tillrätta för att ta mig en liten lur innan jag fortsätter min vandring.

06:08            Vaknar igen och hasar mig vidare mot terminal 2.

06:20           Anländer och ställer mig i kö till incheckning. Det går relativt snabbt och smidigt.

07:25           Planet lyfter och för mig och mina vänner som jag hittat på vägen till våra liv i München. Jag, min nackkudde, min mössa och mina hörlurar utgör ett fantastiskt team som får flygsträckan att krympa till ett stenkast från starten.

09:40            Hej München.

ca. 11:30      Kliver innanför porten från gatan till mitt lägenhetshus och mötas av en trevlig överraskningen: hissen är ur funktion. Så gärna som jag skuttar upp fem våningar med 30 kilos packning som inte går att bära på ett klokt sätt, är det precis vad jag får göra. Vilken tur.

ca. 11:35       I tryggt förvar i min lägenhet.

Hoppets duva.

En duva går och pickar efter något ätbart på en trottoar. Helt utan att bry sig det allra minsta om sin omgivning går den där och har inte i tankarna att flytta på sig om den inte absolut måste. Till exempel på grund av den i rask takt promenerande unga kvinna som flåsar sig fram i den friska morgonluften. Duvan flaxar sig upp i luften och landar igen några meter från platsen den tidigare infunnit sig på men där stegen av den unga kvinnan nu ekar. Duvan klarade sig undan den här gången också, trots att den flyttat sig i sista sekund men trots den kvicka manövern fick den unga kvinnan lov att sakta något på sina skyndande steg för att undvika duvslakt.

Jag har tidigare tänkt att duvor är så dumma. Fattar de inte att de måste flytta på sig när man kommer gående, cyklande, körande, eller på annat vis farande? Jobbigt det måste vara att vara en dum duva, man kan ju bli pågådd. Pinsamt.

Men efter morgonens möte med duvan på trottoaren tänkte jag om. Jag fick föreställningen om att duvor inte allt är dumma, utan bara oerhört lata. Varför skulle dem flytta på sig när dem vet att det som närmar sig med största sannolikhet kommer att undvika dem, eller åtminstone sakta ner. Så varför brådska? Jag kom på mig själv med att jämföra duvornas makliga beteende med människors. Jag syftar inte på det beteende som präglar vår existens genom att vi alltid söker den bekvämaste utvägen – vi är ju inte mer än människor – utan jag menar det påtagligt lata och dryga sätt som alltför många bland oss har anammat. Man går och pickar utan att bry sig, eller för den sakens skull ens reflektera över hur det kan tänkas påverka andra. Många är så upptagna av sig själva att det enda resultatet i ett möte med omvärlden skulle bli krock. Duvan flyttar i alla fall på sig tillslut. Duvan ger mig hopp. Är det dumt att ens hoppas?

Jag hittade ett fint ordspråk: "Den som lever på hoppet blir i alla fall inte fet." 

Lugnet efter stormen.

Oktoberfest. Det finns liksom ingen hejd på det hela. Folkfest och glada miner i all ära, men efter tre veckor av vallfärdande människor överallt ifrån, som alla borde tilldelas pris för sina beundransvärda prestationer i pimplande av omåttliga mängder öl – dag som natt, alla dagar i veckan – infinner sig känslan (som förresten redan fanns där efter första dagarna) av att det är nog. Min vädjan verkar tillslut ha nått fram till högre makter, för idag var kalaset borta, försvunnet lika plötsligt som det kom.

GOD MORGON!!!

Efter uppvaknande kring 07:30 var det raka spåret mot köket efter ett snabbt toalettbesök. Väl bland knivar och spishällar kunde ingenting stoppa mig. Det var nämligen dags för veckans att ta sig uttryck i livsmedel från långt bort i öst. Ingen rätt mindre än...

宫保鸡丁

...eller...

Gong Bao Ji Ding

 ...eller KUNG PAO CHICKEN (längre än så sträcker jag mig inte i översättningen) 

stod färdig på spisen strax efter arla morgonstund. Men vadan denna plötsliga asiatiska prägel på köket, undrar ni. Jo, saken är den att detta är någonting som har legat och grott inom mig och bara väntat på att få komma ut. Sedan snart två år tillbaka har alla mina sinnen suktat efter den rätt som Malaysias kök introducerade under fem veckor av vällust som då spenderades i detta paradis. När min käre brors rumskamrat nu presenterade en rätt som skulle kunna vara just denna aptitlighet, började det brinna i knutarna. Jag hade väntat länge nog! Veckan har ägnats åt att införskaffa nödvändiga livsmedel som vanligtvis inte står i mitt skafferi, bland annat risvin och lite annat smått och gott, och nu äntligen är verket skapat.

Dock visste jag, av den information jag fått av brodern igår kväll (då han provade receptet), att detta inte var det rätta. Därför hade min förväntansfulla sinnesstämning lagt sig lite när jag intog köket i morse, men det betydde ju inte att min inbjudan av Kina blev indragen. Tvärtom är det viktigt att knyta nya kontakter. Resultatet blev en hejdundrande fest. Och vem vet; nästa gång kanske Kina i sin tur bjuder med en gammal bekant till mig i min ovisshet.

SNACK!!

Inte synonymen till prat. Jag syftar snarare på tilltugg (eftersom mina tankar i allmänhet allt som oftast kretsar kring mat).

Överst på min lista över trevligt att tugga på hamnar inte ansjovis. Det är lite synd, för tänk bara att till fredagsmyset plocka fram en skål med små, små fiskar att börja gnaga på. Det vore helt fantastiskt! Rättelse: det vore helt fantastiskt - om man tyckte om det. Jag har nämligen en skål med små, små fiskar att gnaga på, men det smakar mest salt och var inte en så hissnande upplevelse som jag hade hoppats på.
 

En hissnande upplevelse däremot, det är att baka bröd. Vilket äventyr! Igår bakade jag bröd. Hårt bröd och mjukt bröd. ÅH VAD BRA DET BLEV, särskilt det mjuka. Bröd kan få hamna nånstans i toppen på snacklistan. Om det nu platsar där, det skulle lika gärna kunna stå som en hel måltid. 

PS. Eftersom att baka med mjöl är att baka med ondska och det är ju ingenting jag sysslar med. Därför förstår jag att ni vill veta hemligheten bakom mitt mjuka och kramgoa bakunderverk. Här får ni en ledtråd: Jag kallar det

"linfrösesamfrömandelhasselnötterfibrexbakpulverkesocrèmefraicheäggsmörbröd".

Välkommen, nya vecka!

Denna måndag kan sammanfattas såhär: våt. Inifrån och ut, utifrån och in. Och för att ingen skall få olämpliga associationer vill jag förtydliga lite:

1. Det har regnat en väldans massa och då blir det lätt blött, särskilt när man har ett regnställ som inte riktigt uppfyller sitt syfte samt ett par gummistövlar som lyser i sin frånvaro.

2. Jag har varit i skolan. Det betyder att jag har svettats. En massa, får jag väl lägga till på det också. Svett är blött.


3. Juicy. Det måste sägas på engelska och med eftertryck. Detta av samma anledning som ovan. Jag syftar särskilt på dagens jazzlektion där monsterkvinnan till lärare (missförstå mig inte, jag älskar monstruösa lärare!) satte saftiga spår i låren efter otaliga benlyft och fouetté pirouetter.


När vi ändå är inne på välkomnanden kan jag passa på att slänga in ett hej till hösten också, som nog är här för att stanna nu, även om den förmodligen inte kommer att förlöpa oavbruten (med förra årets värmeknäpp på 20 grader i november månad i tankarna). 
Hopps!

Nu har det gått en vecka.

Skolan är bra och rolig. Jag mår bra och har kul. Det kan lika gärna bli nästa vecka med en gång kan man tycka. 
Hej hopps!

En oro börjar sprida sig

i min kropp. Vissa av er kanske redan känner till mina tidigare duster med väckarklockan, där det oftast var jag som förnöjd gick som segrare ur slaget om tiden, innan klockan hunnit ringa på morgonen. Nu är vi tillbaka på samma spår, men med ytterligare en dimension adderad i dilemmat.

Jag vill och behöver sova. Klockan bryr sig inte; tiden går och låter mig göra det jag gör men med en önskan om att avbryta det hela om mornarna. Men nu vill inte min fysik tillåta mig till detta. Inte nog med att den tog upp kampen med väckarklockan igen – nu går den även emot sin anförare.

Det hela förmodar jag grundar sig i att jag har börjat se nattens alla timmar som onödigt tidsfördriv utan att någonting blir uträttat. Det problemet vill jag lösa genom att passa på att stretcha under tiden jag sover. Resultatet har på sistone blivit att jag:

1)     Vaknar mitt i natten för att byta stretchställning. Detta uppskattas inte eftersom jag gör mig själv pigg igen genom att jag blir medveten om att mina muskler är aktiverade och inte försatta i återhämtningsläge som de borde vara.

2)      Vaknar igen några timmar senare, ännu tidigare innan klockan ringer för att det har blivit så obekvämt att ligga i sängen att jag måste gå och lägga mig på golvet.

Jag överväger att lägga mig för att sova på golvet på en gång eftersom det ändå är där jag hamnar runt fem-snåret. 

Idag besökte jag även Robert ”grannen och sushimatern” Söderström på kvällskvisten. Bilden här nedan är av hans storartade verk. Se och skåda!

LÄNGE LEVER!!!

Jag säger bara det. Lever alltså. Det är jättebilligt. Det är jättegott. Det är jätteproteinrikt. Den har jättefin färg också, när den inte är tillagad. Men det får man inte sätta som första prioritet när man köper det, för då försvinner syftet med det lite. Den ska ju ätas upp, och det gör man gärna inte när den är rå. Men så länge man är beredd att offra den estetiskt tilltalande färgen för att få sig ett riktigt skrovmål, så är det nog typ det bästa tipset jag har för tillfället.

Alla goda ting

Inte mer skall min själ kännas frusen. Min tillvaro av ett ständigt famlande i en mörk och kall värld är över. Min frälsare har anlänt. Det handlar naturligtvis om mat. För om inte i dansen så är det i maten man finner min själ. Och, ack, så många gånger kokandets konst har fått lida för min snikenhet. För tid är ju pengar och har det varit möjligt att spara in några minuter och därmed även kronor på att inte värma maten om kvällarna, har så oftast blivit fallet. I skolan har jag inte så mycket till val, då bristen på uppvärmningsmöjligheter av matlådan är total. Men inte mer. För, som jag redan nämnt i förbifarten, pryds min lägenhet nu av en mikrovågsugns vita glans. Min vän. Min räddare som får den kallaste is att smälta, liksom mitt hjärta. 

Vad nu?! Nakenposering bakom mikron?

Nej men vilken tur, det hade varit opassande. Mitt i stan och allt!

En annan nykomling, även den en undsättare som förhoppningsvis aldrig skall behöva utföra sin plikt på annat vis än att stå och se trygg ut, är brandsläckaren. Rakryggad står den och bevakar mina bestyr, varnande med sin röda färg och manar mig till försiktighet, men är redo att rycka ut om olyckan ändå skulle vara framme. Vilken hjälte!

Lägg märke till den trygghetsingivande texten!

Just idag vill jag, som av en slump, passa på att belysa ett tredje föremål som get mig lite mer luft inunder vingarna. Jag tänker såklart på den höga, fina och röda bokhyllan som nu har hittar sin plats mot väggen i min lilla lya. Tänk, vilken nytta den gör i sin blotta närvaro. Om det fanns fler av den kategorin skulle livet vara löjligt enkelt. Och det är det ju ingen som har sagt att det ska vara, men just en, just den här bokhyllan sätter lite guldkant på min tillvaro. Tack. 

Det är inte bara jag som är nöjd.

Dags nu.

En vecka har nu förlöpt sedan jag återigen lämnade hemlandet för att påbörja mitt andra år som utlandsstuderande i den ytterst tyska staden München. Under sju dagar har jag hunnit förstå och acceptera att jag faktiskt råkar bo här och att detta inte är ännu en väldigt lång, schemalagd och ständigt återkommande semestertripp mellan loven, vilket jag nog tidigare har uppfattat min vistelse här som. Sedan jag kom hit för första gången har jag väntat på att ta itu med chocken som skulle komma av det faktum att jag gav mig av från hemmatrakter, familj och vänner för att ägna mig åt mitt eget liv på heltid, utan att vara det minsta förberedd på vad som väntade bakom knuten. Den chocken hann lägga sig innan den ens hann infinna sig och här står jag nu, bokstavligen, i min lägenhet och undrar vad som hände.

Att återvända hit har aldrig känts så egendomligt. Det är dags att gå tillbaka till det kapitel jag bläddrade förbi utan att läsa klart. Och den här gången skall det lusläsas! Och nu slutligen, efter veckans bravader, har jag landat. Något säger mig att det kommer bli ett fullständigt fantastiskt år och med ett mjuk och kramvänligt ”pling”, likt det som ljuter då min nyinköpta mikro är redo att presentera sitt verk; så är även jag redo att påbörja arbetet av mitt.

I'm a bitch, yo.

Vet inte om det är på ett bra sätt, eller ett dåligt… Kanske båda. I vilket fall som helst ställer jag mig bra in hos hyresvärden och det kan väl aldrig vara fel? Mitt uppdrag är att ta hand om de nya som kommer i veckan och hjälpa dem att förstå denne otrolige man, som ska ge dem bostad, vilket är en konst i sig. Uppdraget utvidgades visst under dagen på något vänster och jag agerade privatsekreterare så väl som flyttgumma, städtant och guide. Så kan det gå.

 

I övrigt vill jag bara dela med mig av min belåtenhet, framkallad av gårdagens middag: pumpasoppa. Till lunch idag blev det tillökning till denna redan så fantastiska rätt i form av kycklinglever. Helt fantastiskt! Slänger med en bild av kalaset, så förstår ni själva. Min nye vän Basilikaplantan gjorde också sitt på ett hörn. Uj, så bra det blev!

Refrängen.

Sommaren kom och den såg, men segrade gjorde tillslut hösten. September månad trädde in och övertog augusti som ersatt juli innan någon ens hann förstå att juni var slut. Nu är det alltså dags för mig att lämna Sverige och hösten bakom mig för att förlänga sommaren lite på sydligare breddgrader och för att träda in i nästa fas i livet och utbildningen. Jag har lite känslan av att denna fas ska få mig att förstå vad jag faktiskt håller på med. Efter ett år som utomlandsstudent har jag nämligen inte kommit att göra det än.

Jag sitter i en vitmålad buss med blå säten och det är med blandade känslor jag rullar fram i halvmaklig takt genom Svea Rikes landskap på väg till huvudstaden för härbärge över natten, innan min resa fortsätter. Min för tillfället melankoliska sinnesstämning präglas mest av tanken på att jag lämnar vänner, familj och fantastiska Karlstad bakom mig, men vemodet blandas även med ett lätt illamående efter lite för mycket god mat från min käre morbrors födelsedagsbuffé och en väldans massa bilåkande på små, krokiga landsvägar På det en fortsatt färd och alldeles för mycket stillasittande i buss, samt en alltmer betungande trötthet av bara tanken på att jag ska upp klockan halv fyra i morgon bitti för att påbörja nästa rese- etapp. Men samtidigt är jag full av förväntan inför det nya året som är på väg att ta sin början. Nya människor, nytt upplägg i skolan och för egen del. Och så har jag skaffat pepparkvarnar, så nu blir det ännu roligare att laga mat. I mitt huvud har jag smitt lömska planer om hur jag ska fortsätta mitt erövrande av världen och ser fram emot att sätta dem i verket.

Sommaren kom, hösten såg, men i slutändan är det jag som kommer att segra!

Röta.

Ibland kommer man ihåg att planera in en kiropraktortid.
Ibland glömmer man bort att man har kommit ihåg att planera in en kiropraktortid.
Ibland kommer man ihåg att man har glömt bort att man har kommit ihåg att planera in en kiropraktortid.
Och då blir man lite trött.
Då åker man till kiropraktorn och säger att man har glömt, stående i skammens stövlar och redo att betala för tiden man skulle ha haft för 50 minuter sedan.
Då meddelar receptionisten man inte alls är 50 minuter sen, utan att man är precis i tid, sånär som på tre minuter plus.
Då blir allt blir igen.
Hurra!

Tillbaka till Vintergatan.

Man skulle kunna tro att jag försvunnit ut ur vår galax för ett tag, mitt oförsvarbart fattiga bloggskrivande att döma. Men jag försäkrar er om att jag varit högst närvarande i min frånvaro!

Sommaren kommer och sommaren går, ingen kan tyda dess lagar. Den enda lag den tycks följa är att vara kort och att regna bort. Men nu har den varit här och då ska man ta för sig. Och det är precis vad jag har gjort! Här är lite av vad jag har sysslat med hittills:

Dans: tränat eller tittat på andra. I hemmatrakter och på okänd mark i främmande land. Blod, svett och lite tårar.

Majning:traditionen som ägt rum i vått och torrt, i glänta och på balkong och i maj såväl som i juli, firade i år 20års-jubileum. Hurra!

 

 Stugan: underbara, älskade stugan!

Softardagar.

 

Helt vanliga dagar: fantastiska, vanliga dagar. 

Trevlig mat. 

Umgänge med fina människor, släkt och vänner, unga som gamla. 

Tagit avsked av nära vän.

Återförenats med gamla vänner och träffat nya. 

Detta är bara en bråkdel av min sommar. Men det är var jag delar med mig av tillsvidare. Sommaren är ju för fasiken inte slut ännu och jag vill ju ut och insupa resten av den medan jag har chansen! Så vi ses och hörs nästa gång vi ses eller hörs! Och jag lovar att det blir snarast.

ES ENDET ALLES!!...?

Äventyret må vara slut för Harry Potter och hans vänner. Även mitt första år i Tyskland, lider mot sitt slut… Men DET HÄR ÄR BARA BÖRJAN, som Lasse Stefanz skulle ha sjungit.

Vi ses snart. Om lite drygt 48 timmar.

Städar

och lyssnar på Sommar.

Sverige hägrar.

Att sitta på en stol

är något jag inte spenderar så där hemskt mycket tid på. Det skulle kunna förklaras så här:

1.Jag går i skolan. I skolan blir det inte så där värst mycket sitta överhuvud taget. Det går lite mer åt stå/hoppa/snurra/kräla-hållet. Lätt hänt när man dansar nämligen. Dessutom finns det inte heller några stolar att sitta på på skolan. Och inga bord att sitta vid heller. Lunch och teorilektioner då? Golv. Det är ju en dansutbildning. Kommentarer överflödiga.


2. Jag äger ingen stol. När jag frammemot kvällningen kommer hem från stående, hoppande, snurrande, krälande och golvsittande har jag i alla fall ett bord att äta vid. Sittandes på min blåa pilatesboll, såklart. Jag har ju faktiskt en pall, men står ju på andra sidan det fyra meter breda rummet och är mestadels belamrad med kläder när den inte används som garderobsstege. Dessutom är ju en stor, rund boll mycket skönare.

3. Övrig tid (det vill säga när jag inte går i skolan eller äter hemma) ... Ja, alltså det blir inte så mycket övrig tid. Förutom den jag fortsätter att spendera på yogamattan (på golvet) med diverse övningar eller positioner. Sängen finns ju även och den använder jag ju såklart nattetid.

Om jag mot förmodan skulle införskaffa en stol, skulle det nog bli någon av dessa, de finns hos stolsmakaren runt hörnet:

HÄR SKA STEKAS KÖTTBULLAR!!!!

Efter en helg, som kanske i alla fall till 70% spenderad i skolan, tyckte jag att det passade fint. Utan någon logisk anledning. Något i den här stilen hade jag tänkt mig: FETAOSTKÖTTBULLAR,fast med en egen twist såklart!
Mumma!

Nu är jag hemma.

Typ. Lite närmare bestämt är det ganska precis 15 dagar, idag medräknat. Men låt mig sätta klarhet i mitt påstående ovan:

Nu är det helg. Helger räknas inte, eftersom de är över långt innan man ens hinner tänka att man ska säga "hovkonditorimästaremarmeladkokningskopparkastrull". Det betyder att det blir minus två dagar. 

I veckan som kommer skall uppvisning av solo ske. Det betyder att det finns ett schemabrytande moment, vilket gör att dagarna kommer att springa förbi lite snabbare än vanligt. Dessutom brukar man kunna räkna med att en skolvecka är över på måndagen. Alltså räknas inga dagar nästa vecka. Minus fem dagar, vill säga.

Helg. Minus två.

Veckan därpå är det dansprov. Detta sker på tisdagen. Måndagen är det genomdrag så ingen av dessa dagar räknas inte heller. Onsdag kommer pratas igenom med lärare och rektor för att avslutas med Harry Potter-premiär på kvällen. Torsdag och fredag är ännu oklara, men kommer delvis bestå av de övre årskursernas slutliga framträdanden, lite ströklasser samt avskedsmiddag. Ytterligare en vecka borträknad. Minus fem.

Sen blir det lördag och kom vi inte fram till att helger inte räknas? Jo, jag tror bestämt det. Dessutom är skolan slut och det är dagen innan hemkomst. Minus en dag.

Söndag. Sommarlov. Sverige. Slutgiltiga svaret: suveränt.

För att sammanställa formeln: 15-2-5-2-5-1= 0, inga mästarkunskaper i mattematik behövs för att räkna ut detta. Vad som dock krävs, för att 15 utan vidare ska bli 0, är mästarkunskaper i livsnjuteri, något jag råkar ha. Ses tidigare än ni kan ana!!

Godmorgonlax!

Och så blev det juli. Månaden fick en extra god och trevlig start. Lite oväntad. Spontan, som man säger. Av en händelse råkade nämligen min frukost idag bestå av inget mindre än ugnsbakad lax med fetaoströra och broccoli. Det kan väl inte betyda annat än att månaden kommer att bli till förnöjelse? 

Juli månad innebär även ett avslut på det första skolåret på IWANSON International School of Contemporary Dance. Klappat och klart. Tjoff bara. Men tills dess är det två veckor. Två veckor av ihärdigt köttande inför bland annat det dansprov, där jag mina prestationer förhoppningsvis leder mig till ytterligare ett (och så så småningom även ett tredje) år i München.

Jag kommer hem. En mycket viktig anledning till att månaden definitivt kommer bli trivsam. Viktigheter skall uträttas. Sommaren skall tas omhanda. Livet skall levas. Resan är påbörjad.

Håll i hatten!

Vilken soppa.

Jag skulle göra sås till mina nystekta fläskkottletter. Det blev lite oväntat till en helt annan maträtt. Lösningen blev att steka fisk till det nya, spännande som arbetats fram i stället för fläskkottlettssåsen, samt att göra ett försök till på. Andra gången gillt och nu slipper jag ju dessutom laga mat i morgon igen. Så det kan bli.

En dag.

Klockan är 07.15 i staden München. Det är torsdag. Jag har påbörjat min promenad till skolan och det skulle kunna vara som vilken torsdagsmorgon som helst, eller någon helt annan morgon, men just den här dagen är lite speciell. Den här morgonen är miljonstaden öde. Ingen trafik. Inga folkmassor som trängs vid övergångsställena för att sedan jäkta vidare till vart de än ska. Tyst och stilla är det. Möter ett fåtal personer på vägen, varav en ger mig ett glatt "Morgen!" och ett ansiktsuttryck som säger ungefär: "Nämen hej! Är du också ute och går så här tidigt på morgonen när alla andra sover. Så kul, då har vi någonting gemensamt du och jag!". Det är nämligen helgdag, folk är lediga. Vanligt folk alltså, de arma dödliga. Inte vi.

Dagen blir en trevlig dag, så som dagar brukar bli när de ägnas åt dans. Det börjar regna på eftermiddagen. Mycket. Självklart har jag förutsett detta och regnkläderna som jag har nedpackade kommer väl till pass när jag ska gå hem. Väl hemma är jag blöt. Jätteblöt. Ändå. Jag skulle, här och nu, vilja dela ut en eloge till de regnklädestillverkare som tillverkar regnkläder som inte tjänar sitt syfte. Så varsågoda: en eloge till er. 

Som om jag inte vore blöt nog när jag tagit mig nästan hela vägen hem (jag stod vid sista övergångsstället ungefär 100 meter från min port) kommer det en bil i full fart och lyckas pricka den stora och hyfsat djupa vattenpöl som råkar ligga placerad en meter framför mig. Tack för duschen, nu slipper jag ju besväret när jag kommer hem.

Peter Stormare

är en sådan där person jag brukar glömma vem det är, fast jag vet namnet. Idag fick jag googla namnet för att få det klart för mig att det definitivt var han som var på väg att dra över München i eftermiddags. Dock tog han sig inte hela vägen, utan nöjde sig med att ge en försmak av vad staden kunde ha blivit om han fullföljt sitt ärende. Jag mig för att avnjuta min kryddiga chilikyckling till middag och plugga anatomi, medan regnet piskade utanför fönstret efter Stormares melodi.

Vad kommande veckor har att erbjuda:

Uppdatering i bilder!

Här duggar minsann inte inläggen tätt. Vad som däremot gör det är regnskurarna som har välkomnat mig tillbaka till Tyskland efter de två ljuvligt ljusa och lovliga lovveckor som nu redan ligger bakom mig.

VAD HAR HÄNT I LIVET??!
En massa bra saker, håll i hatten!

Besök!

Kick-ass matlagning!

Dansat en del.

Mera besök!

Sedan var det lovdags. Det verkade ju lovande. Löftet hölls och helt lovligt. Det var najs. Nu ska jag bli duktigare på att blogga.

Ibland

lyckas man. Ibland lyckas man mindre bra. Ibland glömmer man att man har bröd i ugnen så att det är inne i 40 minuter istället för åtta.

Jo.

En god morgon.

Så vad gör man när man vaknar en tidig söndagsmorgon i München? Jo, man börjar med att se en Disneyfilm på rekommendation av en görgo´ vän samtidigt som man betar av lite styrkeövningar och stretching. Sedan, i lagom frukosttid för vanliga dödliga, skypar man och låter de sina på andra sidan dataskärmen bevittna delar av de nästan brottsligt högklassiga aktiviteter man satt igång i köket.

Här är vad som stått på morgonmenyn idag:

-          Frökex

-          Marinerade champinjoner

-          Inlagda vitlöksklyftor

-          Majonnäs-dressing (precis som namnet antyder blev en liten mix)

Efter sådana prestationer känns en lite mindre avancerad lunch att föredra senare. Då blir det en äggmacka att avnjutas vart än dagen bär en hän. Men vänta nu. Ingen avancerad lunch?! En äggmacka??! Nu undrar ni förstås om det verkligen var champinjoner jag marinerade? Men lugn, bara lugn. Observera att ”mindre avancerad” inte nödvändigtvis behöver utesluta att arbetet utförs med klass. En ”vanlig” äggmacka kan vara så mycket mer. Den kan förvandlas till ett mästerverk i vilket så mycket mer gömmer sig än vad ögat ser. Resultatet:

Ha en trevlig dag!

Ännu en seger

i tidens tecken. Det råder en inofficiell kamp mellan mig och min väckarklocka. Eller egentligen står kraftmätningen mellan min interna väckarklocka och min externa och jag har inte så mycket att säga till om. Jag är segertrofén. Eller offret, beroende på hur man ser på saken. Uppgörelsen gäller alltså hur länge jag ska få sova om mornarna och spelreglerna är enkla: min interna veckarklocka ska besegra den externa genom att väcka mig, gärna så tidigt som möjligt, innan alarmet skär genom lägenheten. Den interna vinner nästan utan undantag.

Idag till exempel, hade jag ställt alarmet på 08:00 för att hinna med att fixa lite innan dagen skulle börja men så att jag ändå skulle få sova, det är ju trots allt lördag. Klockan 05:49 tyckte min kropp att det var dags att gå upp. Det tyckte inte jag, men eftersom jag ändå var vaken och förmodligen skulle bli dödstrött om jag fortsatte sova allt för länge, ordnade jag en liten kompromiss och ställde om klockan till 07:30 och gick och lade mig igen. När klockan är runt sju vaknar jag igen och ger upp.

Morgonen har hittills bjudit på dusch, brödbak*, disk, tvätt och undanröjande i lägenheten. Jag är nu redo att ta mig an dagen. Solen skiner. Det är varmt. Det är najs.

*Ägg, mozzarella, sesamfrö, linfrö, pumpakärnor, solroskärnor, fiberhusk, morot, bakpulver och örtsalt. Blanda. Ugn. Ät. Gött.

Ondska.

Ondska... Bonska... Blånska... Blåska... Blåsa. Fick jag idag. Mitt under trampdynan. Trots mitt tjocka skiiiiinn. Pumba hade fått en blåsa lättare än jag. Men jag fick en. Inte skönt alls. Jag har ondska under foten!!

När du får oväntat besök....

Förra veckan gick jag till min hyresvärd och gav honom en lista på saker som behövdes fixas i lägenheten. Det var samma lista som jag gav honom i september, när jag flyttade in, minus två saker, plus två saker.

Igår kom jag hem och märkte att dörren inte var låst i två hack som jag brukar låsa den. Det fanns två rimliga förklaringar: antingen hade jag glömt låsa, eller så hade någon varit i lägenheten. Det var när jag upptäckte att osthyveln, som jag lämnat framme på diskbänken, fått sällskap av sophinken som jag anade ugglor i mossen. Där brukar jag ju inte ställa den. Jag ruckade på kökskranen. Den satt fast. Jag gick in i badrummet. Kranen där gick att spola i ordentligt. Lyset fungerade också som det skulle för första gången senan jag flyttade in. Detta bekräftade mina misstankar om att jag haft en självinbjuden gäst i min frånvaro under dagen. Välkommen åter, bara att stiga på vet jag.

När lördagsmorgon glimmar...

Vad gör man då? Jo, man vaknar kvart över sex och inser att man inte behöver gå upp eftersom det är helg, samtidigt som man en kort stund överväger att ändå gå upp eftersom det är en så fin dag som man inte vill sova bort, men inser sen att klockan var då just kvart i sex och man kanske inte missar sådär hemskt mycket under morgontimmarna då de flesta andra precis har fallit in i djupsömn. Så man borrar ned sig under täcket ett tag till. Strax före sju bestämmer man sig för att gå upp, duscha och tvätta håret samt värma på frukosten bestående av fläskfilé och champinjonstuvning. Som frukostefterrätt äter man jordgubbar, känner sig rätt nöjd med livet och känner sig redo att omfamna dagen och ta sig an vad den än har att erbjuda. Det är så jag rullar en lördagsmorgon.

Nöjd

Med allt som livet ger? Jag vet inte huruvida jag är benägen att hålla med dig helt där, Baloo.

 

Låt mig erbjuda en förklaring för att klara upp situationen:

Livet må erbjuda oss alternativ till hur vi ska ställa oss till saker och ting, då vi utan vår existens faktiskt inte skulle leva och därför inte kunna göra någonting alls. Enda utvägen vi har är därför att själva välja huruvida vi väljer att ställa oss till valen vi får: att acceptera eller inte acceptera. Vad vi än väljer innebär vårt val en handling, vars följder skapar en viss sinnesstämning. Handlingens konsekvenser och den respons vi ger i form av känslor kan komma att ändras i och med de nya val som måste komma som påföljd av utvecklingen av händelseförloppet, skapat valet som just gjordes. Av detta drar jag slutsatsen att nöjd, det blir man genom att åstadkomma en handling; att göra det val som står i fråga att skapa nästkommande situation; och se till att handla rätt genom att välja den väg som ger tillfredsställelse med aktionen.